Varför jag gillar Ashtangayogan så mycket

I morse var jag tillbaka på yogamattan igen. Efter nästan en och en halv vecka utan egen practice.

Klockan sex rullade jag ut mattan i en dunkel motionshall på det stora företaget där jag är anställd. Sedan drygt ett halvår är den min shala. Den är egentligen både för stor och för kall men den är ändå helt optimal för att jag ska kunna få in min egen practice i veckorna.
Och så tidigt på morgonen är det bara jag där. Och himlen ljusnar alltmer utanför fönstren och talar om för mig när det är läge att börja runda av.

Och som jag njöt av att yoga igen. Att få igång andningen, blodcirkulationen, hela kropen. Att få sträcka och stretcha och böja och svettas. Jag gillar att  disciplinerat ta mig igenom asana för asana. Det är därför jag gillar ashtangayogan så mycket. Att jag egentligen inte behöver tänka, jag flödar bara med, vet vilken rörelse som kommer efter den andra. Och stannar där det känns lagom, oftast när ryggraden fått tillräckligt mycket framåt- och bakåtböjningar och vridningar. Nu är jag inne och nosar på ashtangayogans andra serie (efter snart tio års utforskande i den första) och kan helt uppslukas av det nya, vad det gör med kroppen.

I ashtangayogan följer man alltid en serie. Det är disciplinerat. Enkelt. Och  helt ljuvligt. Men där är vi alla olika. Vissa tycker att ordning och reda är tråkigt och vill ha en mer lekfull yoga. Jag kan vara mer så när jag är yogafröken, då gillar jag att exprimentera med hathayogan och lägga in asasna som jag i stunden känner är rätt för just den grupp som befinner sig i shalan. När det kommer till mig själv behöver jag den där disciplinen för att verkligen ta mig till mattan Och stanna på den. Disciplinen ger mig det jag behöver.
Sedan är ashtangayogan kraftfull. Vissa säger att den är den fysiskt mest krävande formen av yoga. Jag har inte testat alla yogaformer så jag vet inte. Rent sponant kan jag känna att en hathaklass kan vara minst lika krävande. Det handlar nog mer om vad man behöver utmana sig i.

Sedan är ashtangayogan enkel och utan krusiduller. Den undervisas på sanskrit vilket gör att du kan ta en klass i vilken världsdel som helst och du vet precis vilken asana du ska göra eftersom den heter likadant överallt. Och följer samma serie. Det gör det också enkelt att rulla ut mattan hemma – när du väl memorerat följden så kan du yoga var som helst och när som helst. Du är inte beroede av en lärare eller en tid att passa.

Enligt tradition lär man sig ashtangayogan via en lärare, i sin egen takt och med sin egen andning. I västvärlden fungerar det inte riktigt så utan det finns oftast nybörjar- och fortsättningsklasser där läraren leder klassen men tanken är att du ska lära dig serien själv och sedan köra "mysore style" – då kommer du och gör din egen practice och läraren finns med för att justera och hjälpa eleven individuellt där det behövs. Då följer du din egen takt och andning och gör precis så långt och mycket som du vill göra eller har kommit i serien. Det är sedan läraren som berättar när hen tycker att du är redo att gå vidare och få en ny asana.

Så för mig är ashtangayogan en trogen vän.

Vilken form föredrar du?