Den stora skillnaden på att vara elev och lärare

Jag minns att en av mina yogavänner sa det redan innan jag bestämde mig för att utbilda mig till yogalärare. 

Att min egen yoga aldrig skulle bli lika kravlös igen. 

Inte då. Tänkte jag. Och kastade mig in i utbildningen med hull och hår, fast övertygad om att jag skulle lära mig schyssta justeringar och tips på hur en perfekt Trikonasana ser ut.

Och så ägnade vi t i m m a r åt att bryta ned den egna praktiken. Om och om igen. 

I början blev jag frustrerad. Tänkte att "det här kan jag ju redan". Men ju mer mattan rycktes bort under mig desto mer insåg jag hur lite jag faktiskt kan. 

Och så är det fortfarande. 

Yogan är livslång. Eller kanske en kunskap man tar med sig i alla sina liv (om man nu tror på att vi har fler). 

Och självklart hamnade jag i en kravfylld yoga. En egen praktik som blev långsam och eftertänksam. En yoga där jag inte alls var elev på mattan utan också lärare. Jag kunde höra mig själv tänka "sträck nacke, hjässa upp - grunda ned". Jag lät händerna vandra till höfterna gång på gång för att verkligen försäkra mig om att de var parallella. 

Men så träffade jag en av mina favoritlärare för ett tag sedan. Han följde mig i tre dagar. Han peppade och utmanade och jag kände att nu, nu minsann är jag på gång att...ja vadå? Bli bättre? För det handlar ju inte yoga om. Komma vidare i serien? Ännu mindre yoga. 

Sista dagen, när det bara var han och jag kvar i shalan och jag låg i savasana kom han fram och lade sig bredvid. Och så sa han 

"Du tänker för mycket. Det tar din energi. Låt andetaget flöda i dig och släpp taget om analysen. Den kan du ha med dig någon dag i veckan, men du måste hitta glädjen. Din praktik tar för lång tid,du behöver korta ned den"

Pang. Bom. Krasch. 

Såklart. 

Jag kan ju inte vara lärare och elev.

Jag är alltid, alltid elev i första hand.

Kravlös yoga. DET är yoga.