Längtan efter vilan

Tänker att jag borde skriva om sommaren.
Om att hela Ålstensgatan doftade av nytuslagna syrener igår.
Att jag låg där på sommarängen och liksom bara njöt av att grunda mig själv ner i marken, gräset, jorden.
Att det är precis det jag längtar efter – att grunda och jorda och bara vara.
Ibland funderar jag på hur länge jag skulle kunna göra det utan att tröttna.

Det har varit en intensiv vinter och vår. Jag har jobbat väldigt mycket. Sjuttiofem procent på det stora kontoret och sedan alla yogaklasser. 120 klasser har jag haft hittills, vilket ger nästan sex klasser i veckan i genomsnitt. Det är såklart alldeles för mycket. Och än är det inte slut.

Men till hösten….. till hösten längtar jag efter mer tid för egen yoga. Mer tid att umgås med barnen. Mer tid att läsa och bara vara hemma och pyssla.
Så jag har sagt upp några klasser, ändrat om i schemat och frigjort mer tid till just det jag vill och måste göra.

Jag vill egentligen säga upp mig på det stora kontoret och göra något helt annat en stund, till kanske femtio procent, men än så länge är det bara på planeringsstadie och tills vidare stannar jag kvar och minskar på yogan en stund. Yogan finns kvar. Och jag börjar närma mig hur jag vill jobba och ha yogan i mitt liv. Och det stora kontoret-jobbet ger mig en riktigt schysst inkomst. En inkomst som jag tror är svår att få på annat håll, i alla fall med den tjänsten och det ansvaret jag har.

Men vilan. Åh, den behöver jag.

Att liksom bara ligga där, som gjorde jag igår, med gräs mellan tårna och fågelkvitter i öronen. Med Mälaren som skvalpar i bakgrunden och solen som verkligen värmer (och ger de där vinterbleka benen lite färg).
Jag älskar vilan.