tisdag, september 30, 2014

Att gå i terapi

När jag var sex år satte jag en leksaksbit i halsen och kunde inte andas.
Jag minns att jag sprang ut till min mamma i köket och försökte skrika men att jag inte fick fram något mer än ett väsande.
Sedan kom paniken. Att faktiskt inte få luft.
Mamma vände mig upp och ner och lyckades få ut den där lilla platsleksaken.
Tack och lov.
Men sedan kunde jag inte äta normalt på flera veckor. Jag var så evinnerligt rädd för att sätta i halsen.

I samma veva dog en av mina kompisars mormor och döden kom plötsligt så väldigt, väldigt nära.
Jag blev rädd för den.
Rädd för att den skulle ta mig eller någon annan i min närhet.

Mina föräldrar kämpade med att få mitt lugn tillbaka, men de lyckades inte.
Så någon gång i sexårsåldern träffade jag för första gången en psykolog.
Redan där väcktes min nyfikenhet av att få vara sådär nära en annan människas tankar och känslor. För även om jag då tyckte att det var konstigt att jag skulle sitta i en sandlåda och leka med platsgubbar (jag minns att jag lekte att alla dog) så var det spännande att den där tanten kunde förstå mig så bra, och samtidigt säga att allt var okej.

Kanske var det då jag bestämde mig för att jobba med människors tankar och känslor, jag vet inte, men fascinationen levde kvar. Lever kvar.
I tonåren hade jag mycket stöd av gymnasiekuratorn och i vuxen ålder har jag träffat både psykologer, samtalsterapeuter och coacher. För att jag behövt prata av mig. Läka sår. Hitta nya vägar. Bara höra  att allt är okej. You name it.

Det är en självklarhet för mig att läka själen. Precis på samma sätt som jag läker ett brutet ben eller en infekterad hals.
Att kropp, själ och ande hänger samman är en lika stark självklarhet så därför är det ingen slump att jag yogar och att jag är utbildad samtalsterapeut och coach inom psykosyntes (som just har det sambandet mellan kropp, själ och ande och som också jobbar mer med människans möjligheter än hennes begränsningar).

Till våren kommer jag att satsa ännu mer på min terapiverksamhet. Jag längtar efter det.  Längtar efter att följa människor på deras väg. Längtar efter att få vara den som faktiskt säger att allt är okej och finnas där som en trygg hand längs vägen.

Behöver du min hand – låt mig veta, jag tar den gärna.
 

3 kommentarer:

  1. Ja jisses... Det är min stora fasa att mina barn ska sätta i halsen! Men intressant att höra ditt resonemang!

    SvaraRadera
  2. Börjar gråta lite nu, för det är så fint alltihop och du är så fin och jag är så glad att du säger upp dig och följer din dröm och att du säger att det är okej att gå i terapi om och om igen för jag är där nu du vet där det känns som om att vafan är jag JÄMT svag i själen för, varför måste jag JÄMT gå och stöta o blöta saker för och varför får jag aldrig bara vara stark men när jag läser din text så blir magen lugn för ett ögonblick och jag bara känner att det har ju inte alls med det att göra. att vara stark eller inte menar jag.
    ojoj ja, där kom orden. som en blaffa i ditt knä.
    Jag ska rekommendera dig till alla som jag känner Maria. Du är fantastisk. Kram!

    SvaraRadera
  3. Det behövs fler som du, som jobbar med både kropp och själ på samma gång. Och jag skulle gärna gå i terapi hos dig, om jag inte bodde nån helt annanstans. :) Kram!

    SvaraRadera

Tack för just din tanke, den är viktig!