Jag har gett upp för ett tag. Ett par dagar. Nästan en vecka. Någonstans blev det för mycket, och när barnmorskan tog min hand och sa "Sweetie, du måste lyssna på din kropp" så insåg jag att jag drivit mig själv för långt. Som vanligt. Jag ska alltid vara den där starka och duktiga och vackra och smarta. Utåt sett. Det som händer därinne är det liksom inte så noga med. Förrän nu.
För jag är inte ensam.
Jag har en liten knodd att ta hand om. Och den knodden har i flera veckor försökt pocka på min uppmärksamhet och tala om att jag faktiskt är jävligt trött. Men det var inte förrän barnmorskan tryckte min hand som jag kom i kontakt med känslan.
Nu lever jag i den varje dag. Och det känns som om jag skulle kunna sova dygnet runt. Något jag faktiskt gjorde de två första dagarna hemma från jobbet. Sen har jag försökt packa upp lite flyttkartonger, träffat vänner, tagit långa promenader, yogat och mediterat. Och jag mår bättre.
Och knodden är kvar.
Den är beräknad att titta ut 21 oktober. Känns overkligt.
Är i vecka 11 nu, snart vecka 12. Lika overkligt det.
Men oerhört skönt.
Vad duktig du är!!!!!
SvaraRaderaFortsätt lyssna på din kropp nu. Ingen tycker att du är sämre för det! Det är inte din förmåga att arbeta ihjäl dig som dina nära uppskattar, de tycker lika mycket om dig även om du tar det lugnt!
Kramar
Fortsätt lyssna på kroppen och knodden. Det här kommer gå bra!! Jag håller tummarna, precis som alltid! Kram!
SvaraRaderaJag håller med de anndra, lyssna på knodden, ta det lugnt och fokusera bara på dig själv och knodden.
SvaraRaderaJag har blivit stammis på denna sidan och precis som Carin blev jag lite orolig när du inte skrev på länge.... är väldigt glad över att knodden är kvar.
SvaraRaderaTa det lugnt och ta hand om dig och magen!
Nu är jag tillbaka igen och glad över att ni finns här och lyssnar och stöttar och förstår. Ni behöver ju inte alltid hålla med, såklart, ibland behöver jag nog höra att jag ska sluta noja, men jag uppskattar era kommentarer mycket. TACK!
SvaraRadera