Kärlek

Nupp-analysen gav bra värden. Väldigt bra värden. En väldigt liten risk att barnet har en genetisk förändring. Nu kommer analysen att kalkyleras om när resultatet från blodprovet kommer i nästa vecka, men eftersom blodprovet bara är 10 % av testresultatet (och ultraljudet 80%) så känns det som om det inte kan bli någon omvälvande förändring. Det är i alla fall vad jag bestämt mig för. Någonstans måste jag ändå bestämma mig för att det kommer att gå bra.

Jag låg där, på en varm brits, och följde knoddens rörelser i nästan en timme. Sambon satt bredvid, höll min hand och hade tårar i ögonen.
Knodden vägrade ligga rätt så att läkaren kunde mäta nacken. Den gjorde kullerbyttor, boxades och slogs och vände sig hela tiden åt fel håll. Och mitt i allt bestämde den sig för att sova, med tummen i munnen. Så då fick jag snällt ta en paus, käka frukt, dricka vatten och försöka få den att piggna till igen.
Blev förvånad över hur mycket man ändå kan se redan i vecka 13. Näsben, hjärnhalvor, magsäck, ett pickande hjärta, tio tår, tio fingrar och en alldeles ljuvlig liten krabat som vinkade till oss och sög på tummen.

Jag är kär.