Att vara sig själv

Idag är jag hemma från jobbet. Jag fick en förkylning i helgen och den vill inte riktigt ge med sig.
Så jag hostar och snörvlar och försöker samtidigt koppla upp mig från det lokala nätverket, mot det stora nätverket norr om stan där mitt företag sitter. Det lyckas väl sådär. Blir hela tiden utkastad och får upprepa mina lösenord. Antar att det är en säkerhetsåtgärd, men det är grymt irriterande. Inte heller kan jag koppla av. Får alltid dåligt samvete när jag hemma, trots att jag jobbar. Är väl det där ansvaret som trots allt finns där.

Varje gång jag hostar gör det dessutom ont i ligamenten i magen. Strålar som knivar.
Ingen schysst kombination det här - att vara förkyld OCH gravid.

På tal om ansvar så slog det mig i helgen, att snart, om bara några månader, är jag inte längre bara ansvarig för mig själv. Då har jag en knodd att ta hand om. Då är jag mamma. Knoddens mamma. Jag har inte riktigt tänkt på det på det sättet tidigare. Men så är det ju faktiskt.
Jisses. Hur ska jag då förklara mina vredesutbrott för att datorn inte vill koppla upp sig mot rätt nätverk? Eller varför jag slängde disktrasan i väggen för att jag tyckte att den låg i vägen? Eller hur jag kunde börja gråta för att jag tog med fel nycklar till en kompis?
Jag antar att jag lägger in värderingar i det. Värderingar om hur jag borde vara som mamma. Jag gjorde samma sak när jag blev chef för några år sen. Betedde mig på ett visst sätt eftersom jag trodde att det var så man var som chef.
Det blev givetvis helt fel.
Jag är jag. Och det måste jag vara oavsett om jag är mamma eller chef eller en gråtande disktrase-kasterska.