Såhär är det. Man blir degig i huvudet av att vara gravid. I alla fall jag. Jag som jobbat nästan hela mitt arbetsliv i kontorslandskap klarar knappt av att vistas i denna stökiga och stressiga miljö. Och jag, som vanligtvis är expert på att stänga ute ljud och fokusera på mitt, klarar inte av när kollegan pratar för högt i telefon eller slår för hårt på tangentbordet. För att inte tala om alla kollegor som ringer, mejlar, kommer förbi och hela tiden vill ha min hjälp, eller chefen som ställer krav och vill ha uppfyllda mål och hela tiden ligger hundra steg framför mig - det går inte. Jag vill bara skrika rakt ut och springa härifrån.
LÅT MIG VARA
Jag jobbar fyra veckor till. Sen är jag hemma i fem veckor innan bebisen kommer. Såvida den kommer som planerat, vilket den med största sannolikhet inte gör, så kanske jag är hemma längre än så. Jag tar tjänstledigt varvat med semester och tänker njuta av varje sekund. Jag är klar med arbetslivet för ett tag, orkar inte spruta idéer, vara kreativ, framåt och nå mål efter mål. Jag vill liksom bara vara. Håller med Ana Udovic som tycker att vi ska hyllan lättjan.
Fanimej att vi ska.
Jag upplever det som om jag går mycket långsammare än resten av kontoret :-).
SvaraRaderaKänner likadant! Slappa järnet medan det går. Som sassamamman skriver så känns det som man går hästlängder långsammare än resten av kontoret! På halvfart liksom. Och det är helt ok. Som det ska vara. Var hemma fem veckor före Peo kom, fast det var i överkant, man kan ju bli mer eller mindre knäpp i huvudet av att bara vänta. Gäller att aktivera sig lite lagom då där ändå!
SvaraRadera