Jag förstår fortfarande inte att det ska komma ut ett verkligt barn ur min kropp. Ett barn som förhoppningsvis är vackert och välskapt och gör mig lyckligast i hela världen. Om det var overkligt redan i början av graviditeten så känns det nästan ännu mer suspekt nu. Faktiskt. Att vi, om bara några veckor, inte längre bara är två. Att mina långsamma dagar bara för mig själv är ett minne blott. Att min mage är borta och ersatt av någon som kräver min uppmärksamhet, dygnet runt.Jag är så van vid att välja. Vad jag vill jobba med. Vilka människor jag vill omge mig med. Var jag vill bo. Vart jag vill resa. När något inte passar eller känns trist så har jag alltid kunnat välja något annat.Men jag kan aldrig välja bort mitt barn.
Nu är det ju inte så att jag tror att jag kommer att vilja det Men det är just tanken på att vara låst, bunden som skrämmer skiten ur mig med jämna mellanrum. Det är liksom inte så lång tid kvar nu. Sedan säger alla att man omvärderar och att det liksom inte finns sådana tankar när man väl blivit mamma. Men jag vet inte riktigt om jag ska tro på det. Egentid har alltid varit viktigt för mig. Och jag är övertygad om att jag behöver det även i fortsättningen, just för att bli en stabil och trygg mamma.
Det är just det här med roller. Att gå från att vara en högpresterande arbetsmyra och plugghäst till att bli...mamma. En nog så tuff roll, en rejäl utmaning. Men hur blir just jag som mamma?
Om några veckor vet jag.
Hej!
SvaraRaderaI mitt fall är det så som du tror att det kommer bli. Jag behöver fortfarande egentid, känner mig emellanåt låst av att inte ha möjligheten att spontangöra saker på samma sätt som innan jag blev mamma. Visst det går alltid att ta med barnet men det kräver ju viss planering och framförhållning. För mig har det blivit ännu viktigare att få vara själv sen vi fick barn. Livet är inte som förr. Men det goda överväger ju såklart. Det blir lättare att få egen tid (i mer än fem minuter ;)) när man slutar amma. Men du har en fantastisk tid framför dig, det blir ett helt nytt liv med en liten bebis. Många lycka till kramar!
//Mary
När Lilla My äntligen kom så kände jag inte att jag förändrades såsom alla sagt att man skulle göra. Det var snarare som att jag blev mera jag. Dock förstoras ju vissa saker och andra får maka på sig ett tag. Jag kände mig väldigt bunden av barnlösheten, så nu är det en frihet att kunna träffa gravida eller par med barn utan att bli ledsen.
SvaraRaderaJa, egentiden får man inte så mycket av från början, men å andra sidan så hjälper ju hormonerna till där, man har inget behov av att separera sig från barnet på samma sätt som man kanske behövde vara ensam innan. Och direkt man börjar få lite vettiga kvällar så får man ju några timmar där, guld värda!
Lycka till och det är faktiskt väldigt underbart alltihop!
Mycket bra skrivet. Det där med egentid oroar mig också, att få bara vara och göra inget eller bara läsa en bok, jag har enormt behov av det...
SvaraRaderaKänns som igår du testade positivt. Förstår dina tankar men jag tror det kommer bli jättebra.
SvaraRaderaJag vet hur det känns. Kanske därför som jag söker nytt jobb nu - för att jag fortfarande är kreativa jag någonstans som behöver den där extra utmaningen och kicken i vuxenvärlden för att balansera hemmavärlden. Det där fixar du galant!
SvaraRaderaEgentiden är nog viktigt. Men du kanske blir överraskad av hur du prioriterar efter lillplutten ploppat ut. Jag var också en högpresterande arbetsmyra som jobbade och gjorde vad jag ville. Läste mycket. Nu har jag inte läst en enda bok på fem månader :-D Och inte saknat det heller, vilket jag trodde att jag verkligen skulle göra.
SvaraRaderaDet där med mammaskapet kommer naturligt. Rätt var det är sitter du där och undrar vad du egentligen gjorde innan din bebis kom. För det känns som han är meningen med att leva liksom. Det är häftigt!