Vägen framåt

Livet förändras ständigt. En skärva här, en spegel där. Det sker plötsligt, oftast utan förvarning. Något nytt, annorlunda, skrämmande eller helt fantastiskt inträffar och man tvingas tänka om, kanske omvärdera och leva på ett helt annat sätt.

Med barn vet man att det blir på ett helt annat sätt. Troligtvis både skrämmande och fantastiskt. Man är förvarnad i nio månader, men det är ändå helt omöjligt att förbereda sig. Allt ligger utanför ens kontroll.
Om några veckor, ja kanske bara dagar, är allt upp- och nervänt. Mitt liv, min tillvaro. Mina tankar, känslor och kanske även värderingar och handlande.

Hur ställer man sig till en sådan sak?
Vad händer med livet efter de där omtumlande värktimmarna när det sedan ligger en blöt och lite blåaktig individ på ens bröst. En individ som för alltid kommer att gå först?

Livet förändras gång på gång, men att leva så nära den förändringen gör allting så sårbart och stort. En smula på golvet är plötsligt något mer än bara en smula när den där sparken djupt inne i magen påminner mig om att jag aldrig mer kommer att vara ensam. Den där sparken som alltid, vad som än händer, kommer att tillhöra mitt första barn. Ögonblicket kommer aldrig någonsin tillbaka. Jag blir aldrig densamma mer.

Jag har legat där i badet, många gånger, och pratat med bebisen. Försökt förstå och skapat mig en bild av vem det är - om det är en pojke eller flicka, hur han eller hon ser ut och vilken personlighet som döljer sig bortom allt fostervatten.
Är det en Erik eller Signe, kanske en Isak eller Alva...

Jag undrar när h*n kommer att bestämma sig för att börja sin resa, och om resan kommer att bli lätt eller svår. Om h*n vill stanna och leva sitt liv här med mig och T.
Kommer vi att klara att ta hand om honom/henne, med all kärlek och trygghet som vi har. Kan vi behålla det vi har och göra kärleken ännu större, eller förändras något?
Hur mycket jobb är det, eller kommer det av sig själv?

Allting kommer att gå bra. Funderingarna och tankarna är inte i vägen. De är vägen.