En tillbakablick...

Den här veckan har jag fått veta att två av mina närmsta vänner är gravida. Det gör mig fantastiskt glad och får mig även att se tillbaka på min egen graviditet. För jag minns ju precis hur det var, när jag stod där med det blå krysset och hela världen stannade upp. Och sedan kom oron - för ännu ett missfall, för sorgen att det återigen skulle bli tungt och svart. Med en historia av flera försök och missfall kändes inte graviditeten som något självklart eller enkelt i början. Jag var så rädd. Minns att jag alltid hade bindor med mig i väskan, ifall jag skulle börja blöda, och att jag sprang på toaletten så fort jag kände minsta lilla antydan till annorlunda känsla. Dessutom kände jag på brösten, i smyg, så fort jag kom åt. För jag minns att det var så mina missfall kändes, att brösten helt plötsligt bara slutade ömma. Och sen kom blödningen.

Den här gången berättade vi för familj och vänner ganska tidigt. Det hade vi inte gjort de tidigare gångerna. Nu kändes det självklart, att återigen berätta om ett missfall kändes alldeles för jobbigt. Vi ville glädjas och hoppas på det bästa.

Och så passerade jag den där magiska gränsen när den värsta missfallsrisken var över. Det var först då jag tillät mig själv att släppa oron och känna den där gränslösa glädjen. Minns att jag grät när jag gick ut från mottagningen där jag för första gången fått se min bebis på ultraljudsskärmen. Grät, av ögonblickslycka.

Därefter kunde jag berätta även på jobbet. En otrolig häftig känsla att säga "jag ska bli mamma". Det var första gången jag tog orden i min mun. Och det kändes helt rätt, om än fortfarande lite läskigt.
Och så kom alla hormoner. Som fortfarande är kvar, men som jag på något sätt lärt mig att leva med, att integrera i mitt liv. För jag kommer inte undan dem. Så är det bara.
Det var i vecka 17 som jag kände de första fosterrörelsena. Den där lätta kittlingen i magen som på något sätt känns som en lätt muskelryckning men som är så mycket, mycket mer.
I ungefär samma veva var vi på det andra ultraljudet. Det när barnmorskan går igenom fostret ordentligt för att upptäcka eventuella skador. Jag var spänd innan, och att sedan få höra att allt såg bra ut var en enorm lättnad även om jag också fick veta att det inte finns några garantier.
Det var nog också då som min inställning till gravidieten ändrades från oro till spänd förväntan. För i och med väntan på en ny roll kommer en rad frågor och funderingar. Nu när jag snart ska föda mitt barn är de frågorna och funderingarna ännu starkare. Hur kommer det egentligen att bli?
Sedan kom sommaren och semestern och allt kändes vackert och enkelt och jag mådde bra. Och så den tidiga hösten, med giftermål och inköp av barnvagn och bilbarnstol.
Och nu, nu är det bara drygt två veckor kvar till mitt beräknade förlossningsdatum.

Mina kära nygravida vänner - ni vet vilka ni är - ni har en fantastisk tid framför er. Ni kommer att dyka på en rad nya känslor och funderingar, kanske oro, men också en obeskrivbar lyckokänsla.
Njut och landa i det faktum att ni snart, snart, blir föräldrar