Party

De började för en vecka sedan. Nu vaknar jag av dem varje natt. Förvärkarna. En molande känsla i livmoder och svank, liknande den vid mens. Ibland fantiserar jag om den natten då de inte ger med sig, utan fortsätter, eskalerar, tar över hela mig. Fantiserar om hur det känns, hur jag kommer att tackla smärtan och hur allting kommer att bli.
Även om man inte kan mäta smärtan vid en förlossning eftersom den är så individuell så har jag ändå hört att den uppgår till en 9:a på en skala som slutar vid 10. Tänk att man kan vara så nyfiken på en känsla som ligger i närheten av längtan efter att dö.

Mitt nyckelord för min förlossning är party. När jag berättade det på föräldragruppen förra gången stannade barnmorskan upp och såg väldigt förvånad ut.
"Nu förstår jag inte riktigt hur du menar?"
För mig är det självklart att det är partykänslan och inte smärta jag relaterar till. Det är ju mitt barns födelsedag och dessutom första gången vi ses. Klart som tusan att det är party, vad skulle det annars vara?
"Jaha, ja, så kan man ju också se det", sa barnmorskan.
Hur skulle jag annars se det? Många av de andra paren i gruppen bävar för förlossningen och ser bara smärtan och allt slit. Självklart är det en del av processen också, men jag tycker att det är synd att vården fortfarande fokuserar på smärtan. Tror att det var Jennys barnmorska som sagt, gång på gång "det gör ont att föda barn, det gör ont att föda barn". Ja, det vet alla, men varför ska man fokusera på det, om man intalar sig att det kommer att göra skitont och vara jobbigt så är det klart att det blir det.
Nej, jag ser party och ballonger och serpentiner framför mig och har inställningen att jag ska andas ut mitt barn.
Om det sedan inte blir så är en annan sak, jag är fullt medveten om att det inte går att styra över livet, men jag är övertygad om att jag fixar det bättre med den inställningen.
Tänk om Kajsa Bergqvist inför varje hopp skulle tänka "Nej, det går inte, jag kommer att riva, det går åt helvete".