Rädsla

Jag är inne i en period där jag ser handikappade barn överallt. Är det inte en artikel i tidningen så zappar jag förbi ett program på teve där det handlar om barn som fötts med en missbildning, eller så möter jag en förälder med ett sådant barn på gatan.
Självklart funderar varje blivande förälder över hur just deras barn ska bli, friskt eller sjukt, vackert eller fult, enkelt eller svårt. Det hör liksom till. Men den senaste veckan har jag verkligen fastnat i en skräck för att föda ett barn med handikapp. Ett barn som är så svårt sjukt att det påverkar hela dess liv och även min och min mans liv.
För hur skulle vi klara det? Efter allt jag hört är det nog så svårt att få livet med ett friskt barn att gå ihop.
Jag borde verkligen fokusera på det positiva, men just nu är det som ett mörker har belamrat halva min hjärna och gjort den totalt lamslagen.
Rent realistiskt vet jag att jag inte kan göra något åt det. Det är liksom ingen idé att oroa sig innan något hänt. Ändå gör jag det, gång på gång.
Och så läser jag sådana där hemska saker på nätet om att en svampinfektion kan vara mer eller mindre osynlig och leda till en uppåtgående infektion som också kan leda till att barnet skadas, utan att man vet om det. Jösses, jag har haft infektioner till och från under graviditeten, med äckliga flytningar och andra najs saker. Men min barnmorska har rått mig till att ta det lugnt, att inte behandla med salvor utan låta det läka ut av sig själv.
Tänk om det inte läkt då, tänk om alla äckliga svampar har vandrat uppåt och satt sig på och i min bebis....

NEJ

Nu måste jag sluta. Det är alltid jag som säger till mina vänner att de inte ska låta sig skrämmas av all skit som står på nätet. Och så är jag fem miljoner gånger värre själv. Tror att jag har ett överskott av hormoner i kroppen, när jag skulle skruva ihop en enkel lampa från Mio nyss och inte klarade av det började jag gråta för att jag kände mig så mislsyckad.

Ja, hormoner. Vi skyller på dem.