Första dygnet med Signe

Aldrig har väl vanliga överjästa frallor med sunkig ost, sockerhaltig apelsinjuice och blaskigt te smakat lika gudomligt som strax efter förlossningen.
Jag halvsitter där i sängen, med Signe i famnen och har nog aldrig varit lika hungrig. Och trött. Och stolt.
När jag ringer min mamma och säger ”hej mormor” i telefonen kommer tårarna, och sedan fortsätter de, hela natten. Jag ligger där, i sjukhussängen, och sniffar på Signe och förundras över hur något så perfekt kunnat komma till mig. För hon känns helt perfekt , med sina stora, stora ögon, guldlockiga hår och alldeles lena och fjuniga lilla hud. Min flicka.
Mannen sover bredvid och allt är lugnt och stilla. Nästan andäktigt. Jag kan inte sova. Huvudet är fullt av tankar och funderingar och förlossningen rullas fram och tillbaka. Vad hände? Vad kände jag? Blev det som jag ville?

När morgonen gör sig påmind är jag inte ens trött. Bara konstigt upprymd och med en infernalisk värk i rygg och nacke. Narkosläkarena misstänker att det beror på att epiduralen tog fel och gör flera utvärderingar och kontroller. Dessvärre har jag inte de typiska symtomen och man vill därför inte gå vidare med någon behandling. Att jag har så ont att jag knappt kan amma Signe säger man beror på träningsvärk efter krystningen.
Eh?
Efter en värkande dag då jag inte fått sova något och är så trött och har så ont att jag gråter är det en barnmorska som tar beslutet att låta min man mata Signe med ersättningsmjölk så att jag får sova.
Till en början känns det som himmelriket.
Men så vaknar jag där, mitt i natten, i mörkret, utan man och dotter och kan inte ens tända lampan för att den sitter så högt upp och jag har så ont. Allt är tyst och hela min kropp svämmar över av längtan efter mitt barn.
Då, först då, förstår jag vad man menar med moderskärlek. Den där känslan som fyller allt och skärper alla sinnen. Den vackraste känslan just nu, och på väldigt, väldigt länge.