Ja, jag är mamma. Fullt ut. Var sak har sin tid. Och tiden nu är Signe.
Jag har pluggat, jobbat, stressat och bränt ut mig.
Jag har presterat, pressat och slagit knut på både mig själv och andra.
Jag har rest, shoppat, ätit gott och druckit dyrt.
Jag har tränat och vandrat, åkt skidor på tvären och längden och kräkts av utmattning.
Och allt det kommer tillbaka. Om och om igen.
Men det gör inte tiden med Signe. Därför stannar jag upp och ser det vackra i hennes första leende och doften av hennes kind.
Var sak har sin tid.
Och så yogar och mediterar jag, pluggar till organisationskonsult/terapeut, sitter med i styrelsen för bostadsrättsföreningen och ser över möjligheten att starta eget företag.
Men mamma är jag. Alltid.
her kommer en annen anonym hilsen.. fra en som håper at flere barn har så ressurssterke mødre som deg. Til syvende og sist er det relasjoner med familie og venner som betyr noe her i livet. det er en klisje men det er sant likevel. Er selv 'karrierekvinne' og ser at det man får oppfylt gjennom arbeidet er ofte kortvarige gleder, mens familien gir rammer, trygghet og kjærlighet. Det vanskelige er (for noen) å vite akkurat hva som er tiden for å være kone/mor og hva som er tiden for å fokusere på egen realisering. Det er iallefall et tema for mange av mine venner. Men selv kan jeg ikke vente til å få bli mor - håper iallefall at jeg får bli det en dag. Nyt hver dag med Signe, de kommer aldri tilbake.
SvaraRaderaJag är oxå mamma, till ida och joel som är tre månader, och isak tre år. Allt förändras när du får barn, det är bara så. Visst är man samma person som förr, men man är inte längre huvudperson i sitt eget liv.Och småbarnstiden är så kort, man ska ta vara på varje sekund, det kommer aldrig igen.Sen hinner man tänka på sig själv och värdsliga ting igen...
SvaraRaderaDet var jag som skrev igår, och var anonym. Ber om uräkt ifall jag spred negativitet över dig och Signe. Det är klart att ni skall njuta av tiden!
SvaraRaderaDet jag är nyfiken på är nog hur du förhåller dig till dig själv nu, efter förlossningen. Jag får en känsla av att man inte bara föder fram ett barn vid förlossning utan att den största förlösningen är ett nytt "jag". Och man kan aldrig veta vem man förvandlas till! inte heller bli "sig själv" igen. Vet inte om det stämmer? Jag kanske projecerar min egen rädsla på ett orättvist sätt.
Du behöver inte kommentera detta inlägg, men om du har tips på annan blogg som disskuterar denna typ av funderingar så tar jag tacksamt emot det.
Paula: Jag vet inte. Jag känner (högst personligt) att vet man inte vem man är, är man inte mogen att skaffa barn. För det är så mycket med en själv som försakas, tappas, inte orkas med, så mycket annat som tar bort allt fokus från dig, och ingen kommer se att du klippt och färgat håret :-), så vet man inte vem man är innan så tror jag att det blir tuffare att dessutom vara mamma.
SvaraRaderaIntressant diskussion! Försöker bena ut vad den egentligen handlar om. Vad är det man är rädd för? Att tappa bort sig själv? Visst, risken finns ju att man glömmer sina egna behov. Det finns mycket jag saknar från tiden innan barnen. Det som får mig att orka är ju att jag om några år kan göra dessa saker igen.
SvaraRaderaPå ett sätt är det befriande att fokusera på någon annan. Att känna att något är så fantastiskt viktigt. Att ha en verklig uppgift.
Eller är man rädd att bli en tråkig insnöad morsa? Det spelar väl i så fall ingen roll vad andra anser utan bara hur man själv mår i sitt insnöade bebisland? Rätt till frivillig snögrotta med andra ord.
Paula, vad säger du? Vad handlar dina rädslor om? Är du orolig att du ska förändras på ett negativt sätt när du får barn? Du måste ju i alla fall var lite nyfiken eftersom du hänger på den här sidan :-)
Superbra skrivet, som alltid! Själv känner jag att jag älskar min "nya identitet" som mamma. Känner mig inte speciellt annorlunda än innan, jag är inte den som var på krogen varje helg eller så innan heller utan jag är "hemma- och familjetypen". Kanske känner jag annorlunda när min dotter blir äldre, men jag tror faktiskt inte det. Återstår att se! :-)
SvaraRaderaPs. Maria - har du fått mitt mail?
hm -tål att tänkas på, hur jag förändrats...
SvaraRaderajenny - jag har haft problem med min mejl ett tag (byte från chello till comhem och de har haft en massa avbrott, så jag har inte fått något mejl
Du kanske inte alls har förändrats. Jag har lite dåligt samvete nu för att jag satt igång något hos dig som inte har någon egentlig grund i ditt liv.
SvaraRaderaJag skall nog fixa en egen bloggadress där jag istället skriver om mina funderingar, iakttagelser och rädslor kring detta med moders-rollen och "självet". Så slipper du och din blog ta min skit.
Hej sålänge!
Paula - nej, kom tillbaka och berätta hur du känner. jag uppskattar det. Även om vi kanske tycker olika ibland så betyder inte det att jag tycker att det är skit.Absolut inte.Och det är bra att få tänka till ibland : )
SvaraRadera