Signe skrattar. Ett högt. gurglande och alldeles fantastiskt skratt.
Hon älskar när jag pussar henne på magen och kittlar henne med mitt hår.
Det är då det kommer, det där alldeles speciella skrattet. Som bara tillhör henne. Som smittar av sig.
Och gör mig alldeles varm inombords.
Och gör mig alldeles varm inombords.
Denna ljuvliga unge!
ååååååååh, så søøt!!!!!!! Lengter etter en egen baby, etter å ha mistet nylig.. og lengter enda mer når jeg ser glade, nydelige vesle Signe..
SvaraRaderaHEEEJ tjejen! Jag är hemma nu! Och fullt uppdaterad på Signe och Signes mamma. Åh vad det är roligt. Tre månader redan och det händer en massa saker. Hoppas vi kan ses snart!
SvaraRaderaHej, ramlade in på din blogg. Vilken söt liten tjej! Blir konstigt nog lite nostalgisk av att läsa om "tremånadersdagen" och sånt, fast vår lilla tjej bara är 8 månader. Åh, det går så konstigt fort..
SvaraRaderaAnonym - jag hoppas och tror att du snart kommer att ha en alldeles egen baby. Jag vet hur det är att längta. Och att mista.
SvaraRaderaKarin - Välkommen hem! Hoppas ni är sådär schysst brunbrända och utvilade nu, hela familjen. Och JA, vi måste definitivt ses snart :)
Kajsa - ja, det är nog bäst att jag passar på att njuta. Tids nog är hon stor. Alla säger nämligen likadant som du, att det går så konstigt fort. Och det gör det ju.
Visst är det underbart! Min lilla bebis skrattade för första gången när vi var bortbjudna i fredags. Idag kom det igen när pappa satt och fånade sig. Bebisen skrattade och jag började gråta, för det var så himla... underbart bara med det där skrattet :-).
SvaraRaderaÅ vad härligt! Det finns inte mycket som slår det där skrattet. Inget förresten :-)
SvaraRaderaHej signes mamma!
SvaraRaderaJag har sträckläst heeela din blogg! Du skriver så otroligt bra och jag kan verkligen känna med dig, gråta och skratta med dig. En sak som nu slår mig, sedan du fick Signe, är att jag undrar lite vart dina välvässade funderingar och skarpa tankar tagit vägen?
Ge mig hopp...Jag kommer aldrig våga skaffa barn om saker som brödbak, frisyr och ett leende från sin avkomma blir det som hädanefter får främsta plats i livet.
Snälla...finns det mer? Jag måste få veta! Du verkar vara en sån bra person och jag känner igen mig så mycket i det du hittills skrivit, ja, innan Signe kom då.
Förlåt om jag verkar hård och elak.
Detta handlar mest om mig och mina rädslor. Men jag får en känsla av att du kanske förstår vad jag menar, efter att ha läst hela din blogg och tagit del av dina rädslor.
P.S Du är fin i håret!
Du kanske ska hänvisa anonym till din andra blogg. Den var ju mer du och mindre mamma. (fast jag vet, du är fortfarande du fast som mamma, men jag tror att du vet vad jag menar. Mer ego). Kram.
SvaraRaderaAnonym - ja, det finns mer. Men ingenting som går upp mot mitt barns första skratt.
SvaraRaderaden här bloggen är mitt forum för alla tankar kring att vara mamma. Och innan Signe kom var det tankarna kring att vänta henne. Och innan dess rädslan för att aldrig kunna bli gravid igen.
Men visst finns det mer. Och jag skriver om det också. Ibland.