Hon sover. I sin säng. Flera gånger om dagen.
Det är inga långa läggningar. Jag stoppar om henne. Smeker hennes kind och hår. Pussar henne på pannan. Säger "sov en stund så är mamma här i närheten".
Och så somnar hon.
Bara sådär.
Antingen är hon jättetrött och somnar direkt. Eller så ligger hon och jollrar en stund, tittar på fjärilsmobilen ovanför sängen och sedan, efter några minuter, blir hon bara tyst, vänder ansiktet mot favvokudden och somnar.
Bara sådär.
Nätterna tillbringar hon fortfarande bredvid mig. I min säng. Men det är nog mest för att jag är bekväm. Så länge hon vill ha nattmål känns det enklast att ha henne nära. För oss båda.
Vanligtvis ammar jag henne till sömns. Igår testade jag att gå ifrån henne när hon ätit klart. Gav henne nappen och tassade iväg till badrummet. Väntade några minuter. Spänt.
När jag kom tillbaka sov hon. Gott. Och det fortsatte hon att göra i nästan sex timmar.
Så nu har jag nog hittat en ny nattrutin också.
Halleluja.
Jag är imponerad. Tänk om det vore lika enkelt med Peo.
SvaraRaderaKul att det fungerar så bra! Själva tog vi inte tag i det ordentligt, vilket har haft sitt pris. Alexander är snart två och numera börjar han natten i sin egen säng, men han kommer i regel över till vår säng någon gång under natten. Sedan är kravet för att han ska kunna somna att jag ligger bredvid honom tills han somnat. Det gäller att ta kampen i tid. Ju större de blir, desto svårare blir det annars :-)
SvaraRaderaGrattis! Visst är det skönt när man lyckas styra in ytterligare något nytt på rätt spår. Om de nu är man själv som styr ... Är inte riktigt säker på det! :-)
SvaraRaderaHeja! Välkommen ut ur "får jag inte sova snart så går jag loss med brännbollsträt i köket"-dimman.
SvaraRaderaNej, jag tror inte att man kan styra. Bara vägleda. Och försöka vara cool. Men visst är det enklare ju tidigare man börjar. Det tror jag.
SvaraRaderaOch så vågar jag ju inte säga att det kommer att vara såhär för alltid. För är det ngt jag lärt mig, så är det att saker och ting ändras ganska snabbt med barn