Utvecklingsfas

Signe har varit orolig den senaste veckan. Först förstod jag inte varför. Nu är det mer än glasklart. Hon blir tre månader nästa helg och på bara några dagar har hon börjat med en massa saker som hon inte gjorde innan. Hon greppar kläder och prylar. Hon suger på leksaker. Hon häver sig upp från liggande till sittande och från sittande till stående, om hon får hjälp av mina händer. Hon gurglar och pratar och är med på ett helt annat sätt. Hon kan sysselsätta sig själv i längre stunder och även om hon fortfarade bara sover i korta stunder så hinner jag med mig själv när hon ligger och jollrar för sig själv. Igår lyckades vi få henne att förstå att hennes spjälsäng är otroligt varm och trygg. Åtminstone i tjugo minuter, sen ville hon upp. Men ändå.

Så det är inte så konstigt att hon ibland vill ligga vid bröstet bra mycket längre tid än vad det tar för henne att bli mätt. Eller sover oroligt på nätterna. Tjejen går ju igenom värsta utvecklingsfasen. Och behöver trygghet.
Coolt är det.
Och stolt är jag.

Dagarna utan Signes pappa gick över förväntan. I fredags var jag så cool att jag tog bilen till mitt jobb och hälsade på. Det var första gången jag åkte bil helt själv med Signe. Givetvis gick det bra. Hon satt lugnt i bilbarnstolen medan jag trixade med vagnen för att få in den i bagageluckan. Sen somnade hon så fort jag startade bilen. Väl på kontoret log hon mot alla mina kollegor, fick lite mat och somnade gott i soffan bredvid oss. Sen sov hon hela vägen hem. Och jag insåg att även första gången med bilkörning gick bra. Som så mycket annat.