onsdag, juli 11, 2007

Virvelvinden

Just idag gör det mig irriterad. Och frustrerad.
Just idag vill jag bara gå ut genom dörren och leva mitt liv som mannen lever sitt.
Men jag kan inte. Tiden är inte min, den är Signes.

Mannen jobbar, tränar, går på massage, äter vältuggad mat till lunch, tänker klart alla tankar och shoppar kläder i lugn och ro.

Jag far runt efter en virvelvind och kan inte ens kissa i fred.

4 kommentarer:

  1. Kunde inte ha skrivit det bättre själv! Precis sådär är det!Och alla säger att "din tid kommer också" men det hjälper inte just nu när man känner att man mer och mer försvinner som människa och blir mer som en robot, man ska ju inte klaga för det är ju underbart på alla sätt och vis också, men just det där när det känns som att mannen gör massa på egen hand och man nästan står i fönstret och ser hur han försvinner bort, själv står man med en skrikig unge och undrar när det blir min tur att ladda batterierna...du är inte ensam käre vän...(men det är en klen tröst)

    SvaraRadera
  2. Och inte förstår dom heller när man klagar lite. Min man tyckte att vaddå konstigt att jag tillbringar så mycket tid med vår dotter. Du får ju betalt för detta, det är just nu ditt jobb!

    Annars är det så att jag går och längtar till Sara kan ta sig framåt för egen maskin, men det kanske jag inte borde längta efter.

    SvaraRadera
  3. Om jag bott i Stockholm hade jag erbjudit mig att passa Signe en timma eller två. Lätt. (Om du sen hade vågat släppa henne till mig är ju en annan fråga men jag lovar, jag är jättebra med barn!)

    kram!

    SvaraRadera
  4. Johanna - ja, det är underbart. Nästan hela tiden. Men så har man sina dåliga dagar, som man har överhuvudtaget här i livet, och då blir sådana här saker tydliga. Och en bra sak som hjälper mig är att tänka att min egen tid är som en våg, den kommer och går, lite som flod och ebb. Där ebb är Signes tid, men så plötsligt, blir det flod och jag översköljs, ja överrumplas nästan av den egna tiden. Och det är DÅ man får passa på. En helt ny omställning, men ändå...

    Mammalivet - det är bara det att vårt jobb som mamma pågår dygnet runt och vi får varken bra betalt eller rast när vi vill :)
    Och jag tycker visst att du ska längta efter Saras utvecklingssteg. Det är alldeles fantastiskt att se sitt barn fara runt som en virvelvind, det är ju därför man skaffat dem, för att se dem utvecklas. Men som sagt, ibland har man sina mindre bra dagar och då vill man något annat, för ett ögonblick, en kort sekund.

    Louise - gud vad du är gullig :) Och kanske är det precis någon som du som jag behöver. Någon som kan barnvakta medan jag kan försvinna iväg ett ögonblick, en kort sekund. För sen längtar jag ihjäl mig efter Signe.
    Så - synd att du inte bor här då!

    SvaraRadera

Tack för just din tanke, den är viktig!