Vi tog en lång, lång promenad igår när jag kom hem från jobbet. Jag, mannen och Signe.
Sen gick vi hem och bakade pizza. Jag, mannen och Signe.
Ju större hon blir desto mer delaktig är hon, i allt.
Så igår klappade hon lite på degen, drog den i små bitar och gav till mig så att jag kunde lägga bitarna på plåten. Sen ville hon smaka på allting som vi lade på pizzan. Oliver. Mozzarella. Champinjoner. Rödlök. Tonfisk. Om och om igen.
Jag ser framför mig hur vi gör allt mer saker tillsammans. Som en familj.
Jag har en egen familj nu. Den jag alltid drömt om. Den jag alltid vill vara en del av. Vad som än händer.
Det är en häftig känsla. En stor känsla. Nästan lite magisk sådär.
(och imorse åt vi dinkelgröt tillsammans, jag och Signe. Sen var jag på jobbet strax efter sju. Ikväll ser jag fram emot middag och vin med förra årets studiegrup på Blå Porten. Vi ska säga hej då eftersom det bara är jag och U som fortsätter de kommande två åren).
det är alldeles fantastiskt att vara en familj!
SvaraRaderaVisst är det en mysig känsla! Jag kommer också njuta av när William kan vara delaktig i det vi gör. Redan nu är det mysigt när han sitter med bredvid diskbänken när jag lagar mat eller diskar. jag älskar familjekänslan och skulle just nu vilja ha en hel hoper med barn. Hur nu det skulle gå till :-). Tack för den gulliga kommentaren på min blogg som jag svarat på! Kramar till dig min vän
SvaraRaderaVisst är det helt underbart?! Igår upptäckte jag att Una mimar med när jag sjunger en sång som heter "lillebror". Det var så fint att jag nästan ville gråta. Hon pratar ju inte direkt tydligt, men jag kunde se på hennes munrörelser att hon kunde göra orden med munnen.
SvaraRaderaOch att få hjälpa till! Vi städar ofta tillsammans. Una bär dammsugarsladden när jag kör omkring åbäket och har en egen disktrasa som hon kan torka väggar och skåp med när jag dammtorkar. Det är bannemej helt sanslöst magiskt att ha ett barn, en familj, att få dela ALLA sina stunder med!
Idag slog jag i huvudet i en skåpslucka och satte mig ner och låtsasgrät lite (svor egentligen i falsett), och då kom Una och kramade mig och klappade mig på axeln, sa "Så" och sen gick hon. Hahaha! Finaste, bästa, underbaraste!
(Förlåt för världens längsta inlägg)
att vara familj är verkligen underbart! :-)
SvaraRaderaDet mest underbara är att familjekänslan är föränderlig. Att kunna sitta vid matbordet och diskutera livet med tonåringarna och få del av deras vardag är lyx!
SvaraRaderaHärlig beskrivning mamman. Och Blå Porten är helt underbart ställe!!!
SvaraRaderaHelt underbart att läsa! Precis precis precis det är vad jag längtat efter alla år och som jag nu har. En alldeles egen familj, med all den tillhörighet, gemenskap, kärlek och innerlighet som det innebär. En känsla som inte går att beskriva.
SvaraRaderaPoppius var bara helt fantastiskt! :-)
KRAM!
Fru a - ja, visst är det :)
SvaraRaderaMitt liv precis som på film - ja, jag vill också ha syskon när jag tänker ´på den här familjekänslan, den är onekligen speciell. Men vet du - både du och jag hinner få fler barn. Riktigt så gamla är vi inte :)
Sunkmamman - jag älskar långa inlägg, så jag blev bara glad av ditt. Och jag känner igen mig i allt det där du skriver om Una, Signis är likadan och det är verkligen så fantastiskt att tårarna aldrig är långt borta.
Attle - japp, och jag vill också ha fler barn.
Anna funderar - åh, det där med att prata vid middagen minns jag från min ursrungsfamilj, det är verkligen något som jag vill att Signe ska växa upp med.
Happy Muffin - ja, Blå Porten är sådär skönt flummigt och mysigt på något vis. Me like.
Jenny- nej, det är faktiskt svårt att beskriva den här underbara, fantastiska och härliga familjekänslan.
Och vad KUL att du gillar Poppius, ser fram emot att höra allt om det. KRAM!
Åh, vad rörd jag blir av detta inlägg! Jag känner ju precis likadant. Jag visste inte att jag hade längtat efter en egen liten familj, eller, jag hade nog inte längtat efter det, men ååååh, så underbart det är.
SvaraRaderaMaggan - hej och välkommen hit! Ja, jag håller med, jag hade nog inte heller förstått hur mycket jag faktiskt längtat. Visst är det alldeles underbart!
SvaraRadera