Jag ljög. På ett sätt.
Jag var ärlig. På ett annat sätt.
För jag klarar inte mer just nu. Jag önskar att jag gjorde det. Men kroppen säger ifrån. Och själen.
För jag jobbade halvt ihjäl mig för några år sedan. Kraschade. Och fick börja om från början.
Och det är där jag är nu. Med ganska dålig stresstålighet, och yrsel när det blir för mycket.
Jag kan inte ta en massa ansvar. Jag måste bygga upp mig själv. Hur tråkigt det än är, och hur frustrerad jag än blir, så är det det som är viktigast. Punkt slut.
Så jag är kvar.Och stannar här.
Och utvecklas istället i rollen som mamma. Och via min utbildning (som sedan ska leda till den där drömmen om det egna företaget där jag får göra det jag verkligen vill. Och som mitt nuvarande jobb sponsrar, bara en sån sak)
I övrigt gick utvecklingssamtalet bra. Jag fick en massa fina lovord. Nästan så att jag blev generad.
(Generad och väldigt glad blir jag för övrigt även av det här, tack snälla Fru A!)
Det tar tid att bli sig själv igen. Fast jag bara blev lite "vidbränd" utan att krascha är det först nu, efter tre år nästan som jag börjar känna mig "normal" igen.
SvaraRaderajag tycker det låter som om du har en bra plan.
SvaraRaderadet låter som om du gjorde alldeles rätt. kram!
SvaraRaderaSkönt att du verkar nöjd med samtalet, och så härligt att få beröm :)
SvaraRaderaDet är så enkelt för oss som bara känner dig genom din blogg att ge råd. Vi har inte ens i närheten av hela bilden av ditt liv.
Det där med att utvecklas i rollen som mamma låter underbart! Stort lycka till med det!
Kram C
Mammarollen är ju alltid nummer ett, och en roll som är färskvara dessutom. Kram!
SvaraRaderaMammajobbar - jag kanske inte ska säga att jag kraschade helt. Eller så var det det jag gjorde. Men det var nog så tufft. Och jag inser att det tar längre tid än vad jag tror att komma tillbaka. Det var tre år sen det hände. Men känslan finns kvar, särskilt när det blir stressigt. Läskigt.
SvaraRaderaAttle - ja, min plan känns bra. För det mesta. Sen har jag mina dagar när jag vill mer och mycket. Men jag måste inse att det inte funkar. Och när skolan kommer att ta allt mer tid så kommer det kännas ganska skönt med ett ganska "enkelt" jobb.
Fru A- ja, jag gör rätt. Det gäller bara att intala mig själv det, särskilt de gånger då jag vill göra karriär och tjäna ännu mer pengar. Det finns ju en stark del i mig som vill det. Också. Men just nu funkar inte det.
C - jag är så glad att ni alla finns här och ger mig råd och kommer med synpunkter, men visst är det svårt eftersom ni bara känner en liten del av mig. Men jag uppskattar det. Mycket.
Och att vara en bra mamma är helt klart min viktigaste karriär.
Anna funderar - ja, en riktig färskvara är den, mammarollen. Otroligt häftigt är det, att vara mamma. Kram tillbaka.
Glöm aldrig att det är just mamma-rollen, och familjen överhuvudtaget som är det absolut viktigaste!
SvaraRaderaTycker också att det låter som du tagit ett klokt beslut eftersom du känner dig nöjd med det. Och jag känner så väl igen mig i att fortfarande inte riktigt klara stressen. Det kommer jag antagligen aldrig göra på samma sätt som tidigare. Jag har också gjort valet att stanna kvar i något på jobbet som inte var speciellt bra och som jag inte trivdes med under ett år. Jag kan bara konstatera att visst var det iblande ett väldigt tufft år, men jag tog mig igenom det. Och kommer ut starkare.
Lycka till!
Intressesmurfen - visst är familjen viktigast, det kommer jag aldrig någonsin att glömma. Jag tror att hela jag förändrades den där kvällen när Signe föddes. Allt, och då menar jag allt, prioriteras på ett helt annat sätt nu. Och först kommer Signe. Alltid.
SvaraRaderaOch det där med att stanna kvar i något som man inte riktigt trivs med är helt okej ibland, tycker jag. Särskilt när det är ett smidigt val. Och för mig handlar det smidiga om att vara kvar i något som ger mig pengar, sponsrar min skola och som jag på sikt lämnar för att leva min dröm.
Skönt att höra att du kom ut ur det där året starkare, man gör ju oftast det.
Lycka till med allt som kommer i din väg!