Jag vaknade tidigt. Av regnet. Och kunde inte somna om.
Strax innan sju svängde jag in på parkeringen till jobbet. När jag av misstag slog i den intillparkerade bilen med förardörren började jag gråta.
Det går liksom inte över.
Vi har nästintill bestämt oss för att gå vidare med moderkaksprov/fostervattensprov. Anledningen till det, och att vi överhuvudtaget gjorde nupp/kub-test är att min mamma födde ett dödfött barn innan hon fick mig. Ett barn som hade varit mycket sjukt. Det, tillsammans med mina höga värden gör att vi inte vill chansa.
Det finns aldrig några garantier och vanligtvis vill jag våga lita på livet. Nu vet jag inte om jag gör det.
Lilla Vännen!
SvaraRaderaFinns det något jag kan göra, så gör jag det! Hör av dig om du vill älta, gråta eller bara vara.
Du vågar lita på dig själv. Det du och M känner är rätt. Håll fast vid den tanken. Den är sann. Andas. Och finns till. Ta hand om dig. Varm filt,kopp te och storstor kram från eva
Inga ord räcker till just nu, men jag tänker våga lita på livet åt dig lite just nu... Du är så fin Maria, det här blir bra. Kram
SvaraRaderaHelt förståeligt och du ska inte behöva försvara ert beslut. När jag väntade Lilla N hade jag en massa föreställningar om att hon inte skulle ha något huvud, inget hjärta, inga lungor och lungor och annat som inte varit förenligt med liv så därför ville jag göra NUPP. Kände skräck inför att bära ett barn i nio månader för att sedan föda barnet dött. Ta emot det barn som är dig givet var det någon som kommenterade i förra inlägget, det är inte så enkelt.
SvaraRaderaEtt barn med downs syndrom är väl en sak, men om barnet ändå inte kommer leva ville jag hellre avbryta graviditeten tidigt.
Kanske är det något åt det hållet du känner också, i så fall är du nog inte den enda och du behöver inte inte inte, säger jag igen, försvara ditt beslut. Absolut inte!
Kram och du, det är OK att gråta. Det går över men inte just nu bara.
Ditt och din mans beslut är bara ert. Stor kram!
SvaraRaderaKramar om!
SvaraRaderaElma
Håller med, du behöver absolut inte försvara dig!! Det är helt ert beslut. Och vilket ni än väljer så är det det rätta. Lyssna på ditt hjärta
SvaraRaderaStor kram
frida
Vännen, finns här om jag kan göra något.
SvaraRaderaLita på dig själv, ert beslut är rätt. För er. Känn aldrig att du behöver försvara eller ens förklara ert beslut.
Det är som sagt okej att gråta. Kanske till och med nödvändigt. Kände precis som du att det aldrig ville ta slut.
Tänker massor på er. Skickar massor av styrkekramar till er!!!
Bamse kram
Så klart är det BARA ni som bestämmer hur ni vill gå vidare och vad ni ska göra, det finns inga rätt och fel.
SvaraRaderaÄndå tänker jag skriva ner några frågor som du kan göra precis vad som helst med, låta bli att läsa går jättebra!!!!!
Vet man vad som var fel på ditt syskon? Var det en kromosomavvikelse? Var det i så fall något ärftligt? Och i så fall, är det något man har markörer för att leta efter i ditt prov?
Mitt personliga argument mot moderkaksprov är att man ändå inte får särskilt mycket information. Man kan få veta om barnet har Downs och andra kända syndrom, men det finns så mycket som man inte kan se eftersom man inte har resurser och möjligheter att leta efter allt.
Men risken för missfall är inte särskilt stor alls, det går nästan, nästan alltid bra! Och känner ni att ni vill gå vidare ska ni göra det. Det är inget lätt beslut, och det handlar bara om att hitta rätt känsla som ni båda tycker överväger. Det blir rätt hur ni än gör.
Ta hand om varandra!
Kramar
Jag kan inte ens föreställa mig hur det känns för er just nu. Som andra redan har skrivit, så är det ERAT beslut att fatta och ni väljer det som känns bäst för er.
SvaraRaderaJag skickar en kram och önskar er all lycka!
Jag håller med alla som sagt att det bara är ert beslut. För det är det. När jag väntade Sixten gjorde jag fostervattensprov. Jag tyckte det var otroligt svårt att hantera hur jag skulle förhålla mig till vad jag skulle få veta - speciellt om jag fick veta att mitt barn hade kromosomförändringar. Abort? Föda? Det jag kände efter mycket funderande var att det var ett sätt för mig att försöka förbereda mig. Om mitt barn skulle ha Downs så kunde jag åtminstone förbereda mig på det.
SvaraRaderaJag tror att i det läge ni är nu så är det enklare att hantera att få veta något än att inte veta och gå och fantisera i åtta månader till. Klart man aldrig har garantier för livet. Men ibland är det bra att kunna få veta något.
Stor kram och vila i att det är ert beslut och att ni kommer ta ett bra beslut, hur det än blir.
Hej vännen! Jag förstår om du har det svårt och du ska veta att jag tänker på dig. Du om någon är värd en lika fin och frisk liten bebis som Signe var. Jag vet inte varför, men än så länge så tror jag att allt är bra. Alla tester som tas är inte hundraprocentigt säkra och i många fall skräms man upp i onödan. Men visst är det bra att de tas och att man kan ta ställning utifrån testresultatet även om det är SVÅRT. Jag tänker bara på en mamma jag läste om som tog NUPP-testet som var helt normalt och fick ett barn med Downs syndrom. Hur ska man någonsin kunna veta? Jag förstår att det finns en stor oro hos dig efter vad som hänt din mamma. Jag hade känt likadant. Mitt råd till dig är att ta ett steg i taget nu. Jag tänker ta ett fostervattensprov vid nästa graviditet, även om NUPP-testet är normalt. Jag vill veta och vara beredd. Försök tänka att fostervattensprovet faktiskt kan vara helt normalt oavsett vad NUPP-testet visar. Sen är det ju det här med risken som finns med att göra det. Jag har inte hört om några missfall i mina umgängeskretsar och min 43-åriga jobbarkompis som fick sitt första barn då gjorde testet och det gick bra! Hon har en fin liten pojke nu. Det behöver absolut inte hända något! Och jag vet inte om du är som jag, att du vill veta? Det verkar så och i sådana fall får du göra det och tänka att det ska gå bra. Jag bara vägrar att tro annat. Ibland är det bara som att livet ska testa en lite. Jag håller tummarna för er nu och hoppas och ber om att det ska gå bra! Ring gärna om du vill prata! Jag finns här dag som natt om du behöver! Stor kram till min underbara vän!!
SvaraRaderaArvids mamma - tack snälla söta du för alla fina ord och din omtanke. I det här läget räcker det alldeles tillräckligt för mig. Jag fixar det. Så är det bara. På något sätt. Stor kram till dig.
SvaraRaderaSandra - tack, fina fina du. Ja, det här blir bra. Det är ju liksom så jag ser på livet. Kram till dig!
Kajsa - tack snälla du för fina inlägg både här och i tidigare kommentar. Jag försvarar inte mitt beslut eller mina tankar, jag försöker nog mest förklara dem, mest för mig själv. Det är ju liksom så stort på något vis.
Kajsa - tack! Ja, visst är det så, det är vårt beslut, men det är nog så svårt. Och ibland önskar jag att någon bara kunde ta mig i sin famn och bestämma åt mig och samtidigt garantera att allt blir bra. Men så funkar ju inte livet. Inte alls.
Elma - tack för kram
Frida - och jag säger till dig som jag sa till Kajsa. Jag försvarar inte, jag försöker nog mest förklara, kanske allra mest för min egen skull. Det är så stora beslut.
Intressesmurfen - ja, du vet ju vad jag går igenom. Men just nu har jag bestämt mig för att försöka njuta av livet ändå. Så gott det går.
Just nu kan jag inte göra något i alla fall. Bara vänta. Tack för dina fina ord. Kram!
Kattmamman - jag läste allt det du skrev och blev glad för vartenda ord. Det är stora saker och jag tror att vi alla har vår egna personliga uppfattning om detta. Jag hade min också, trodde jag, men så ställdes allt på sin spets och kanske kommer jag att ändra mig en aning nu. Eller inte.
Min bror föddes i slutet av 60-talet och man gjorde inga direkta tester då så jag vet faktiskt inte varför han inte levde när han föddes. Tack snälla fina du för kommentar.
Hanna - tack snälla du!
Anna ser dej - så du har gjort fostervattensprov. Det känns som om det är så ovanligt nu för tiden. Eller så är det bara jag som fått för mig det.
Jag vill verkligen inte vara orolig och fundera i åtta månader till. Så vi får se. Beslutet börjar klarna. Tack för fin kommentar!
Willes mamma - tänk jag trodde nog att du var mer cool än jag. Att livet liksom får ordna sig. Och så tänker du inte alls så i det här fallet. Vilket är helt okej, såklart, vi är ju alla olika. Men jag har oerhört svårt för det här med att gå in och styra över liv och död. Något jag redan gör som gjort nupp/kub-testet. Men ändå. Fan, det är svårt.
Kram till dig, fina fina vän
Mina dagisproblem känns yttepyttesmå i jämförelse. Jag hoppas att ni kommer fram till ett beslut som känns bra. Tänker på er. Stor kram.
SvaraRaderaJessica - vet du, vi utgår alltid ifrån oss själva. Och dina dagisproblem är inte alls yttepyttesmå för de är viktiga för dig. KRAM och tack.
SvaraRaderaKom på att jag bara måste säga: Du vet hur vi tillslut tänkte angående fostervattensprovet (liksom anna ser dej är inne på); Att vi inte skulle klara av 8 månaders väntan i ovisshet. Sen finns det så klart aldrig några garantier. Klart man vill lita till livet. Men det är inte alltid så enkelt.
SvaraRaderaHoppas att allt går bra. Att ni kommer fram till ett bra beslut. Ett bra beslut för er.
Precis som någon sa är risken för missfall inte så stor. Läkaren ställde det (i procent) i relation till att få ett skadat/sjukt barn.
Njut av livet och varandra så gott ni kan, du underbara.
Kramar i massor till dig du underbara.
Hihihi, det blev fel. du underbara var bara tänkt på sista raden så klart.
SvaraRaderaIntressesmurfen - efter vägande hit och dit har vi nu kommit fram till att risken för missfall är mindre än risken för att få ett "sjukt" barn. Och kanske, kanske har vi också bestämt oss för hur vi vill gå vidare nu. Kram
SvaraRadera(och du får gärna skriva "du underbara" i varje mening om du vill :)
Jag skickar en stor fin kram till dig och hoppas av hela mitt hjärta att det kommer gå bra med fvp.
SvaraRaderaOj! Nu blev jag jätteledsen. Det här är ett beslut som bara ni kan ta, och det måste vara något av det svåraste man kan göra.
SvaraRaderaJag ville bara säga att jag stödjer dig i vilket det än blir och hoppas på det allra bästa för er! Många kramar!!
Jag var bara tvungen att lämna ytterligare en kommentar. Nej, jag är inte alls cool vad gäller detta. När jag väntade William funderade jag över fosterdiagnostik. Jag kunde bara inte med att få veta ev. fel vid förlossningen. Efter allt som jag har gått igenom tidigare orkade jag bara inte få ytterligare en chock. Min sambo fick verkligen övertala mig om att det skulle ordna sig. Om något är fel så tar vi det efter att barnet fötts tyckte han. Jag höll inte med, men till sist gav jag med mig. Jag var så orolig för att något skulle vara fel och när William föddes sa jag omedelbart att personalen skulle kolla om något var fel innan jag fick honom på magen. Så nojjig var jag. Inte ett dugg cool. Om jag hade gjort fosterdiagnostik och fått reda på ev. fel säger jag inte att jag helt självklart skulle valt att abortera. Jag tillhör bara den skara människor som vill vara förberedd så gott det går. Jag förstår att det är OTROLIGT tufft just nu. Ännu vet vi inte om det är något fel. Det kan trots de förhöjda värdena vara helt friskt. Jag hoppas så innerligt att om ni nu gör testet, att det kommer att gå bra! Det måste det bara göra! Skickar ytterligare en bamsekram
SvaraRaderaVarmt lycka till även från mig, yogamamma!
SvaraRaderaTror det är mer ovanligt med fostervattensprov nu för tiden eftersom man ofta stannar vid nupp eller kub, men jag känner också minst två personer som gjort det och det har gått finfint!
SvaraRaderaOj, vad jobbigt för er!!! Förstår att det är ett svårt beslut att ta. Men jag tycker att du gör alldeles rätt. Det viktigaste är att ni själva känner att ni tar det beslut som känns rätt för er!
SvaraRaderaHåller alla tummar och tår för att allt ska gå bra!!!
Kramar
Kjære deg, nå sender jeg mange varme og gode tanker deres vei. Håper og tror alt vil gå bra, og håper at du og mannen støtter dere på hverandre i tiden som kommer.
SvaraRaderaCamilla - tack snälla. Och ja, vi hoppas också, av hela våra hjärtan
SvaraRaderaJohanna - tack för ditt stöd!Ni är alla så grymt fantastiska. Och beslutet är fattat nu. Det blir fostervattensprov. Vi känner att vi behöver gå vidare. Så nu behöver jag alla tummar och tår som finns därute :) Kram till dig, hoppas din sommar blir fin
Willes mamma - med största sannolikhet är det ett friskt barn i min mage. Men ovissheten driver oss vidare. Och nu är det både jag och mannen som vill. I början av diskussionen var han mer som du och jag mer som Steve. Men nu, när vi bestämt oss för fostervattensprov så känns det rätt för oss båda. Och något enklare. Beslutet är fattat och vi kan bara gå vidare därifrån.
KRAM till dig
Uttrycksrum - varmt tack tillbaka till dig.
Kajsa - ja, jag tror också att det är nupp/kub som minskat fostervattensproven. Vilket är bra. Men samtidigt är ju bara nupp/kub en sannolikhet, ingen sanning. Det är ju inte fostervattensprov heller, egentligen. Det finns inga garantier. Det är svåra frågor. Liv och död.
Susanne - ja, och nu har vi kommit fram till vårt beslut. Det känns otroligt skönt. Det är vi och ingen annan som väljer. Sen tar vi konsekvenserna därefter. I början kände jag mig så rådvill och ville ha tips och råd, men det funkar ju liksom inte så, och det vet ju jag också. Men ändå. Tack för ditt stöd.
Min norska vän - tack snälla du. Och mannen och jag stöttar varandra hela tiden, och är så evinnerligt glada för vår älskade Signe.