måndag, juni 02, 2008

Sympati eller ej

Det är sällan jag är förbannad här på bloggen.
Nu är jag det.
På mannen.

För när jag berättar att jag gärna vill åka till hemstaden och fira min gudgosses 1-årsdag i helgen samt stanna kvar några dagar för att kunna träffa vänner + gå på en tjejmiddag som jag längtat efter så blir han besviken på mig. För att jag inte vill följa med till skärgården.

Och jag förstår att han blir besviken. Självklart skulle jag vilja vara överallt, hela tiden, men det går liksom inte.

Men så påstår han att jag aldrig följer med till skärgården nuförtiden och att hans föräldrar kan börja misstänka att jag inte tycker om dem eftersom jag aldrig följer med.

Eh?

Jag har bangat tre gånger för att jag haft skolan två helger. Och den tredje helgen jobbade jag en jäkla massa övertid för att kunna nå det där målet och skopa in en rejäl bonus. Det är ju liksom inte så att jag undviker att följa med.

Men nu är han sur.
Och jag också.
För jag förstår faktiskt inte hur han resonerar. Särskilt inte som jag träffar hans föräldrar mer än vad jag träffar vissa av mina vänner i den gamla hemstaden.

Och nu hänger jag ut stackarn här. I alla fall en liten del av honom. Det här är ju min syn på det, han har en annan. Men jag behövde skriva av mig. Och få lite sympati.

17 kommentarer:

  1. Gaaahh! Man kan bli galen!! Förstår dig 100%. Hoppas det fixar sig. Kanske kunde han skippa skärgården istället, och hänga med dig? Känns ju som om det skulle komma väl till pass då jag har en känsla av att han är i skärgården rätt ofta?
    KRAM KRAM!

    SvaraRadera
  2. Klart man måste skriva av sig ibland när man blir frustrerad. Hoppas det löser sig så att alla blir nöjda och förstår varann.

    Sympatikram!

    SvaraRadera
  3. Ajaj, det är SÅ jobbigt när det blir sådär. Förstår din frustration och tycker att det är superviktigt att du firar lillen och går på din tjejmiddag. Skärgården finns ju liksom kvar! Stor stor kram

    SvaraRadera
  4. När jag läser din blogg får jag uppfattningen att du är en kvinna med stort behov av egen tid. Kanske vill han ha mer familjetid, det är inte säkert att det är en "skärgårdsfråga", han kanske vill ha mer av dig;-)

    /Anette.

    SvaraRadera
  5. Förstår dig och känner sympati!
    Men... ta inte illa upp nu, men du har ju flera gånger skrivit om din svärmor som jag tycker verkar vara rätt så jobbig (understatement). Kanske din man känner att du inte har så stor lust att umgås med henne? Och tar illa upp för det?
    Bara en undran...
    Hoppas ni blir sams och att ni förstår varandra!
    kram

    SvaraRadera
  6. Inte roligt ! MEN jag hoppas ju ändå att du kommer ner för jag har ju tänkt att ta semester för att det är så länge sedan vi sågs... Mitt ego... Alla drar och sliter. Kram Helena

    SvaraRadera
  7. Det är så svårt att hela tiden välja rätt. Och att göra alla inklusive sig själv nöjda...en helt omöjlig ekvation ibland. Men jag hoppas att ni löser det hela på ditt sätt, eftersom det är dig jag känner och hejar på! Kram.

    SvaraRadera
  8. Jag började skriva massa långt om acceptans och grejs.. Men jag vet inte om det behövs, du kan väl den svängen redan.. Så jag skickar en lite cyberkram istället.

    *kram*

    SvaraRadera
  9. Sandra (Mälarhöjden)02 juni, 2008 22:04

    Ett skepp kommer lastat med massor av sympatier!

    Den här typen av diskussion har jag och min E också haft. Fast då handlade det om vårt landställe i Småland. Nu, efter en massa prat, har vi synkat våra prioriteringar. Och han har förstått att jag verkligen älskar våra stunder där ute samtidigt som jag har ett behov av att få längta lite. Efter smultronstället that is. Honom vill jag inte vara utan en enda sekund.

    Antagligen behöver du inga goda råd beträffande just detta. Ni har säkert pratat igenom allt redan och förhoppningsvis har de sura minerna ersatts av lite gladare sådana. :)

    Men jag tänker på dig.
    Och önskar dig en härlig helg i hemstaden!

    SvaraRadera
  10. Jenny skriver - att han skulle följa med mig vore kalastrevligt, men det finns inte på världskartan den här helgen eftersom hans mamma fyller år. Och mamma kan man inte göra besviken ;)
    Och ja, han är i skärgården ofta, ofta nu. Det är mysigt för honom och Signe, och jag skulle verkligen vilja följa med, men just nu prioriterar jag att få fira min gudgosse, kommer inte att hinna det innan sommaren och semestern annars.
    Kram till dig.

    Frida - ja, ibland blir jag så grymt frusterad. Och det är värre än någonsin nu när jag är gravid, jag blir så himla lätt arg. Hormoner, hormoner. Inte alltid lätt för omgivningen att förstå.

    Sandra - ja, jag vill verkligen fira lillkillen. Gör jag det inte nu så lär det inte bli av förrän i augusti, för sen är det grejer varje helg. Och tjejmiddagen, med just de tjejerna, har vi typ en gång om året. Så banne mig - jag åker ner.

    Anette - du har helt rätt. Mannen och jag är olika där. Han är familjeman och jag mår bra av egen tid emellanåt. Tycker dock att vi kombinerar detta bra, efter alla år, men ibland stötet vi på motstånd.
    Men den här gången handlar det nog mest om att hans mamma fyller år på söndag och hon blir alltid l-e-d-s-e-n när någon inte kan komma. Och självklart hade jag velat fira dem båda, både henne och gudgossen, men nu prioriterar jag lillkillen.

    Anna funderar - Att göra alla andra och sig själv nöjda är nästan alltid en omöjlig ekvation. Det blir kompromisser hit och dit hela tiden. Svårt, tufft, men that´s life. Och jag har bestämt mig för att åka nu. Så får det bli.

    Hanna - ja, aaceptans och grejs kan jag det mesta om. Men ibland funkar det inte för mig. Då blir jag bara arg. Och det är ju också okej. Tack för cyberkramen, idag känns det bättre.

    Sandra - antagligen går vi alla igenom det här med prioriteringar i våra relationer. Vi är ju alla individer med olika behov, så är det ju bara. Oftast funkar det, ibland blir det bara fel. Men det har ordnat sig, om än med lite sura miner.
    Kram till dig!

    SvaraRadera
  11. Josefin - jag tar inte illa upp, jag gillar när ni är ärliga. Och ja, visst kan jag tycka att min svärmor är jobbig och ibland har det nog varit så att jag valt att göra något annat istället för att umgås med henne. Och det känner ju min man av, såklart.
    Men till syvende och sist umgås jag mer med min svärmor än med vännerna i gamla hemstaden.

    Helena - jag kommer nog redan på lördag, och stannar till tisdag morgon. Jag ringer! Kram

    SvaraRadera
  12. Argh. Det kan vara så oerhört frustrerande att inte nå fram till varandra. Eller bara inte förstå varandra. Hoppas ni hittar en bra lösning som ni bägge kan känna er nöjda med. Och tills dess - skriv av dig här, det är ju för tusan din blogg:D

    SvaraRadera
  13. Hoppas verkligen att du kan njuta av din underbara helg med vänner och gudgosse, medan mannen njuter av sin skärgård. Kompromissa, och tidsbrist, två aptråkiga grejjer i våran annars så härliga värld med våra fina familjer!
    Hoppas allt är fint annars med dig,signe,mannen o bebbelito, ni verkar haft en kanonfin helg!
    kramar!

    SvaraRadera
  14. Anna ser dej - ja, visst är det, oerhört frustrerande. Men också lärorikt och givande, för det gör ju också att vi når ännu lite närmre varandra för varje gång. Förhoppningsvis. Och ja, jag ska skriva av mig, du har helt rätt, det är ju faktiskt min blogg

    Arvids mamma - men kanske är det ändå tur att det finns de här aptråkiga grejerna, annars skulle vi kanske inte uppskatta livet lika mycket. Så tror jag.
    Bebbelito var ett schysst namn förresten, det får kanske bli arbetsnamnet :) Kram till dig, vi ses snart.

    SvaraRadera
  15. Jag kan tänka mig att sånt här är ännu värre när man är gravid. Tyckte mig känna av det själv under min alltför korta graviditet.

    Det ÄR tufft när alla drar och sliter i en. Det är jobbigt att behöva göra människor man tycker om besvikna.

    Men som nån annan skrev, du vet ju allt om sånt här i teorin. Och nu har ni säkert redan pratat om det och är överens.
    Hoppas du får en underbar helg, var du än bestämmer dig för att spendera den!

    *bamsekram*
    C

    SvaraRadera
  16. c - ja, hormonerna fullkomligt dräller omkring inne i min kropp. Känns som om jag är konstant arg. Så du har rätt, det blir värre eftersom jag är gravid. Och det är nog också det som är svårt att förstå för mannen. Men i det här fallet VAR han klantig, det tycker jag fortfarande. Men nu har vi bestämt att jag åker till gamla hemstaden och han åker till skärgården. Och vi är båda överens om det är det bästa.
    Kram tillbaka till dig

    SvaraRadera
  17. klart man får vara lite arg på sin partner då och då, det är bara sunt!

    SvaraRadera

Tack för just din tanke, den är viktig!