Vi har precis gått in i vecka 37. Jag har gått upp 11 kilo. Och precis som med graviditeten med Signe har det tagit stopp nu.Nu finns det inte längre någon ork. Knappt någon lust heller. Jag är bara trött och tung. Jag sover dåligt på nätterna (vaknar av kramp i magen eller benen, att jag är varm, kissnödig eller bara av att bebisen sparkar), måste äta mindre och vid tätare tillfällen. Har ont i ryggen och promenerar i snigelfart, som en anka, eftersom bebisen trycker på nedåt. Jag kissar säkert hundra gånger om dagen.
Dessutom har jag svårt att ta in att jag ska föda barn om bara några veckor. Att vi ska bli fyra i familjen. Växer verkligen hjärtat så mycket som alla säger, så att jag kommer att ha tillräckligt med kärlek till bebisen? Hur ska Signe reagera? Hur ska vi orka? Hur ska allt gå?
Och mitt i allt....denna fantastiska lycka. Jag ska snart bli tvåbarnsmor. Det var inte länge sedan som jag var rädd att jag aldrig skulle få några barn överhuvudtaget.
Jag förstår så väl hur du menar, hur ska det bli, kommer jag och orken att räcka till. Men det verkar ju så för alla som har mer än ett barn, även om det är svårt att ta in just nu. Det är stort, helt enkelt!
SvaraRaderaJa, du kommer att få ytterligare ett rum i hjärtat som du inte visste att du hade.
SvaraRaderaRäkna inte med att kärleken känns lika djup och stor direkt, anknytning tar tid att bygga eftersom det är en NY individ att lära känna. OM det skulle kännas jobbigt att knyta an så ta er mycket tid tillsammans så löser det sig. Känslan till ett nytt barn är stolthet, nyhetens behag och förälskelse, känslan för ett äldre barn är stolthet, trygghet och en djupare kärlek. Ungefär som i ett förhållande;-)
Mitt råd är att släppa kontrollen om känslorna och försök att "bara vara" i födande och föräldrablivande. Ofta fokuserar man på smärtan under förlossningen, på att leva en värk i taget, kanske kan man tänka så om första tiden efteråt också?
Första barnet ger dig föräldraskapet som ofta är en stor och positiv känsla, du är redan mamma nu och den här gången är det kanske tacksamheten över den nya individen samt Signes glädje som kommer att vara störst? Annorlunda men inte sämre.
Kom gärna med frågor.
Hälsningar Anette.
Jag vet. Läskigt och stort, men efter att den nya individen anlänt känns det efter ett tag väldigt självklart.
SvaraRaderaÅ, jag minns den tunga känslan i kroppen se sista veckorna... Duktiga du!
Det finns alltid värme i det du berättar. Jag ser också tydligt att du har en stor inre styrka och trygghet. Och ett hjärta fullt av kärlek. Jag är alldeles övertygad om att er familj bara bli mer komplett och ännu mer kärleksfylld när bäbisen väl är här.
SvaraRaderaNjut de här sista veckorna och sen kommer ännu mer lycka när er lill* födds. Det finns plats åt en till i hjärtat även om det är svårt att tro.
SvaraRaderaJag bara känner bebisdoften!
SvaraRaderaVet att det är svårt många gånger med ett barn och säkert ibland värre med två, men jag kan inte låta bli att le så fort jag är inne på din mysiga blogg.
Önskar dig sömn och stilla tankar :)
Åh vad jag får flash backs när jag läser. Mellan mina stora är det 16 månader, och jag var så orolig att kärleken inte skulle räcka till båda. Men lillebror kom, och kärleken svämmade över på alla breddar...Kram:)
SvaraRaderaJag skrev precis en kommentar om det på Jennys blogg. Om att jag ju fick två bebisar på en och samma gång och att kärleken för dem var lika stark den sekunden som jag fick dem i mina armar. Sen kom trean och jag älskar henne precis lika mycket. Kärleken räcker. Kärleken växer för varje barn.
SvaraRaderaTänk, snart är bebisen här.
Va häftigt!! Förstår att känns tungt för dig nu på slutet. Inte många veckor kvar som sagt. Måste vara extremt spännande att se vem det är som bott där inne :)
SvaraRaderaFina fina magen!!!
SvaraRaderaSå himla spännande!
Kämpa på, en dag i taget...
kram arvids mamma
Jag tror att det finns bottenlöst av kärlek därinne. Men jag förstår hur du känner, det är nog helt naturligt.
SvaraRaderaDet sista veckorna av graviditeten var sirap och djupsnö... känner med dig, men snart är det över !
Hej
SvaraRaderaJag brukar läsa här!
Såg att du också önskar dig en spikmatta!
Det står högst upp på min lista också.
Det borde vara ÅRETS JULKLAPP!
Lycka till med magen.
Jag har två barn , 14 månader emellan.
Anna
Cinks - ja, det är stort. Men som du säger så klarar ju de flesta av det. Så det ska väl även jag/vi göra. Men ändå....
SvaraRaderaAnette - TACK för engagerad kommentar. När jag födde Signe tog det lång tid för mig att knyta an. Tror att mycket av det handlade om att jag fick en fellagd epidural som påverkade mig fysikt i över en vecka så att jag hade svårt att amma och röra mig ordentligt. Den här gången vet jag att det kan ta tid att knyta an, det var ganska jobbigt förra gången, att inte känna den där överväldigande kärleken direkt. Eller så gör jag det nu, det är ju så olika.
Och det där med att fokusera på en sak i taget även efter att bebisen är född är klokt. Det tar jag till mig. Tack!
Tjockalocka - det är olika varje dag, just idag känns graviditeten helt okej, igår var det superjobbigt.
Nina - åh vilken fin kommentar. Den värmer. All kärlek och tack!
Marielle - ja, det är väl så, att det finns en massa plats i mitt hjärta även om det känns ovant att tänka så nu när SIgne redan är här
Frida - tack för sömn och stilla tankar. Och fina ord om min blogg. Det värmer!
Peace in mind - åh, det låter härligt. Jag hoppas och tror att det bli så även för mig.
Sara - fina ord om att kärleken växer för varje barn. För så säger ju alla att det är. Och snart får jag uppleva det, DET är häftigt!
Johanna - ja, det ska bli kul att se om det är en pojke eller flicka. Vi har ju inte tagit reda på det och det känns helt rätt.
Arvids mamma - Vissa dagar känns allting jätteenkelt och jag mår bra. Andra dagar orkar jag knappt gå på toaletten. Men det är väl så det är att vara höggravid. Antar jag. Kram till dig. Är ni hemma i mellandagarna förresten? Jag och Signe är lediga och har tid att ses. Men ni åker nog till Gotland...
Jen - En del av mig vill inte att graviditeten ska vara över. För tänk om det här är sista gången jag är gravid. Jag älskar ju att vara gravid....
En annan del av mig vill såklart träffa bebisen. Men det är verkligen dubbla känslor.
Anna - hej och tack för kommentar. Du måste ha skrivit den samtidigt som jag skrev alla svar :)
SvaraRaderaJa, det verkar vara många som önskar sig spikmatta till julklapp. Coolt tycker jag. Fler borde ta hand bättre om sig själva. Fast det finns ju såklart fler sätt än att ligga på spikmatta. Men jag gillar det östrländska sättet att se på människan som en helhet så det mesta som kommer därifrån tar jag till mig.
Grattis till två barn!
åh, det är tungt på slutet! (tänk att det var så nyss och ändå minns jag inte riktigt hur det kändes... och när man ÄR gravid kan man inte minnas hur det känns att inte vara det) visst växer hjärtat! otroligt nog. fast de första veckorna är det stor skillnad på kärleken, den lilla känner man ju inte än. och åtminstone jag hade mycket oro och skuld gentemot den stora, som hade det ganska jobbigt. men redan nu känns det ju som om de båda alltid funnits...
SvaraRaderaFru A - jag minns att det var så när Signe fötts, att jag glömde hur det var att vara gravid. Och nu minns jag knappt hur det var att ha en liten bebis.
SvaraRaderaOch jag är orolig för hur allt ska bli, det är jag, men också otroligt förväntansfull coh lycklig.
Kände precis som du! Kan man älska ett barn till lika mycket? Det kan man verkligen. Från första sekunden var det inga problem.
SvaraRaderaLilla P(eller kanske Stora P, jag vet inte) - åh vad skönt att höra! Jag hoppas och tror att det blir så för mig också. Tack för kommentar!
SvaraRadera