torsdag, februari 12, 2009

Att vara själv med två barn

Jag känner mig ännu inte helt bekväm. Men rädslan är borta. Och rutinerna börjar komma.
Att leva här och nu, utan förväntningar, är ett måste. Att andas djupt likaså.
När Siri var nyfödd såg jag det som en utmaning och något som jag faktiskt till och med var lite rädd för - att vara ensam med båda barnen.

Nu har jag varit det i några veckor. Och sedan igår är jag dessutom ensam med båda barnen hela dagarna då Signe är sjuk och hemma från dagis.
Det går. Det är inte enkelt, inte alltid roligt och ibland till och med ganska frustrerande. När båda barnen gråter vet jag inte alltid hur jag ska räcka till. Men jag gör det. Ändå. På något sätt.

Nu återstår att lämna ansvaret till mannen en liten, liten stund. Att ge mig iväg hemifrån och lämna honom med flickorna. Det finns en längtan i mig att göra det, att få vara med mig själv någon timme eller två.
Jag börjar förhoppningsvis på söndag, med det yogapass som inte blev av förra veckan på grund av en envis förkylning.

12 kommentarer:

  1. Betryggande läsning för en som snart är där själv.
    Jag är inställd på just det du skriver - att inte ha några förväntnigar och att låta här och nu styra.
    Det är därför jag är helt galen nu, med allt jag kommit på att jag måste hinna :-)

    Hoppas du snart får en stund för dig själv, om inte annat kanske bara en härlig promenad och en latte på Gateau?

    Och du, jag har inte glömt dina magbilder, de kommer tids nog :-)

    KRAMAR!

    SvaraRadera
  2. Det känns SÅ svårt att ta det där första steget, men lika viktigt. Jag brukar säga till mig själv att jag är borta från barnen såväl för min egen som för barnens skull. De blir väl omhändertagna under den tiden jag är borta, behöver inte lägga tid på funderingar.
    Blir en mycket bättre mor om jag får lite ny energi av att yoga ett slag , ta en fika eller gå ut på en hundpromenad. Och när man öppnar dörren och hör E:s "Heeeeeej!" då är det värt varenda minut!

    /Helle

    SvaraRadera
  3. Du är min idol.
    kramar!

    SvaraRadera
  4. Du är min idol.
    kramar!

    SvaraRadera
  5. arvids mamma, the stalker12 februari, 2009 20:33

    hahahaha...jaja, lite stalkervarning kanske, det var ju inte meningen att det skulle bli två inlägg, speciellt inte när jag skrivit sådär..hihihi, det kan ju misstolkas! jag tycker du är klok!
    kramis!

    SvaraRadera
  6. Hoppas du kommer iväg på söndag. Kram

    SvaraRadera
  7. Så skönt att vara igenom det där första! Jag tassar i dina fotspår, också hemma med Sixten sen igår eftersom han har feber och får vara hemma. Och det är jäkligt skönt att inte känna rädsla för att vara ensam längre, det är redan gjort. Och precis som du skriver känner jag också: att man inte vet hur man ska räcka till men att upptäckten är att man faktiskt gör det! Med lätthet ibland och stor frustration ibland. Men det går.

    Hoppas du får din egentid på söndag. Jag har inte kommit så långt än, men tror vi ska prova lite ersättning till Nils för att testa som uppladdning för min tid. Den kommer ju också, förr eller senare.

    SvaraRadera
  8. Hejsan. Du som är mamma, kolla mitt inlägg som handlar om en ensamstående mamma som tror att det ska vara en dans på rosor att ha barn. Helt knäppt hur självisk hon är!
    http://grrsexymama.blogg.se

    SvaraRadera
  9. Hoppas du får ett yogapass imorgon. Klokt att bejaka längtan att vara själv en stund. Man blir en bättre mamma.

    SvaraRadera
  10. Äntligen fungerar vårt bredband! Jag har läst ikapp nu och dels vill jag gratulera Siri på 1-månadersdagen! Vilken liten sötnos hon är! Helt bedårande! Sedan vill jag gratulera Signe också på 2 år och 3 månadersdagen! :-) Signe är den coolaste tjejen med ett leende som får vilket hjärta som helst att smälta :-). Vad kul att favorit-DVD:n är Shaun the sheep! Jag hoppades verkligen att hon skulle gilla den. Vad glad jag blir! Vad imponerande att läsa om hur du klarar dagarna som tvåbarnsmamma. Du är helt fenomena. Precis som att du alltid varit ämnad till att bli tvåbarnsmor :-). Sköt om dig så hörs vi! Saknar er! Stor kram!

    SvaraRadera
  11. Det ar inte alldeles enkelt att ta hela ansvaret... Men jag har upptäckt att det även är svart att lämna över ansvaret ibland, och helt koppla av och ägna sig at sig själv!

    SvaraRadera
  12. Jag önskar att jag orkade svara på alla era fina kommentarer, en och en, men i all feberyra nöjer jag mig med att säga- TACK, TACK, TACK för att ni läser, lämnar kommentarer, tankar och kramar. Det betyder mycket för mig.

    SvaraRadera

Tack för just din tanke, den är viktig!