När livet är skört

Jag minns taxiresan till förlossningen. När Siri fortfarande låg i min mage.
Jag minns trafiken, vägskyltarna och rödljusen framför sjukhuset.
Jag minns att vi åkte förbi barnakuten och hur mannen sa "hit hoppas jag verkligen att vi slipper åka".
I söndags var vi där. Med Siri.

Vi tyckte att hon var trött redan i lördags. Samtidigt passade vi på att njuta av det, att hinna annat än att bara amma och byta blöja. På kvällen var jag på 35-årsfest och njöt även då av att hon lugnt kunde sova i en väns famn medan jag åt middag.

Under natten till söndagen blev jag orolig när Siri inte ville amma lika frekvent och när hon dessutom krumbuktade sig som om hon hade ont.
På söndagsmorgonen upplevde jag hennes panna som väldigt varm där den låg mot mitt bröst.
Efter kontroll av temp visade det sig att hon hade nästan 39 graders feber.
Efter samtal med Vårdguiden och sjukhuset hänvisades vi till barnakuten.

Och dit åkte vi. Jag, mennen och Siri. Signe fick vara kvar hemma med farmor.
Tre timmar senare skrevs vi in på akutinfektionsavdelningen och där har vi varit kvar tills idag.
Prover har tagits. Siri har fått dropp. Hon har vägts före och efter amning och även blöjor har vägts för att kontrollera hur mycket näring hon fått i sig. Läkare har kommit och gått och jag har känt mig mer eller mindre instängd på rummet med slussfunktion och strikta regeler för mat coh besök.

En het panna. Kräkningar med slem. En loj Siri. Ett helt annat barn.
Oro för RS-virus. Rädsla för något ännu värre.

Sent igår kom provsvaren. De visar på influensa. Vanlig influensa. med feber och värk i kroppen.
Min lilla sexveckorsbebis har varit sjuk, så sjuk, men nu är hon förhoppningsivs på bättringsvägen.
Vid lunchtid idag blev vi utskrivna.
Och nu sover hon gott under duntäcket som luktar hemma.