Påskyoga

Yogan kom in i mitt liv för fem år sedan. Då hade jag en bild av yoga som något som var ganska flummigt. Jag hade eldandats några gånger på en kundalinikurs som inte gav mersmak och tyckte att vännen C var galen som ändrade vår inplanerade Nice-resa mot ett yogaläger med vegetarisk kost.

Nu är jag glad att vi bytte dyra drinkar, shopping och fransmän mot tidiga morgnar, tuffa yogapass, meditationskvällar och nattdopp i havet.

Det hände något med mig där, bland rökelse, nässköljning och mantran. Något som förändrade min bild av mig själv. Något som förändrade hela mig. Det blev så stort att varken kropp, själ eller ande riktigt hängde med. Så jag kraschade. Och blev riktigt, riktigt sjuk. Så där sjuk så att jag inte orkade ta mig ur sängen. Och sedan var jag sjukskriven i ett halvår. Jag tog paus, från allt.

Men yogan hängde med. Min yogalärare fick mig att förstå hur viktig den var för mig.

Och den är fortfarande viktig. Livsviktig.

Under påsken har jag rullat ut mattan vid flera tillfällen. Solhälsningarna har blivit djupare jag har andat mig igenom nästan hela första serien, något jag inte gjort på många, många månader.