fredag, maj 08, 2009

Nu jäklar...

Efter flera helvetesveckor med en ständigt skrikande och närhetstörstande Siri så har både jag och mannen varit på gränsen till nervsammanbrott. Det tär att hela tiden känna att man inte räcker till, att ingenting hjälper och att samtidigt försöka behålla lugn och tålamod för både Siri och Signes skull. Igårkväll när jag kom hem, efter en terapisession och en yogaklass, mötte mannen mig i dörren och sa "Jag orkar fan inte".

Och efter ännu en varannantimmesnatt kände jag att det räcker nu. Vi orkar inte. Vi håller på att gå sönder. Så idag introduerades spjälsängen. Igen.

Och den här gången gick det bra. Jubel och fanfar. Siri somnade efter frukost. Vaknade av att hon bajsat men somnade om igen efter blöjbyte.
Och Signe (som är ledig från dagis på fredagar) och jag njuter med latte och mormors rulltårta i solen på altanen.

Måtte detta hålla i sig.
Och måtte ni alla få en alldeles fantastiskt fin helg.

13 kommentarer:

  1. Bra – heja er!
    Ibland behöver både föräldrarna och barnet en rockad.

    Trevlig helg!

    SvaraRadera
  2. Tänk att ni stått ut så länge. Ni är grymma. Skönt att det gick bra och att det håller i sig. Kram o trevlig helg!

    SvaraRadera
  3. Åh, så skönt för er och måtte detta hålla i sig! Jag förstår verkligen helt och hållet att det finns en gräns för vad man orkar hur gärna man än vill fortsätta försöka. Vi är ju faktiskt inte mer än människor och det ska tas på allvar! Trevlig helg!

    SvaraRadera
  4. Stort lycka till!
    Det är inte direkt det där jag ser fram emot nu när jag själv får barn i slutet av augusti... Jag hoppas verkligen att ni får sova!

    SvaraRadera
  5. Stort lycka till, till er, beslut är alltid bra, och skönt att ni faktiskt känner samma, urholkade trötthet, då kan ni kanske få energi från det, och varandra på nåt flummigt bra sätt!
    Hoppas att ni får en fin helg, med sköna stunder av sömn och vila (även om de är korta)

    kramar arvids mamma

    SvaraRadera
  6. Håller tummarna för att det ska fortsätta funka bra för er! :)

    SvaraRadera
  7. Jag håller alla tummar för att det har funkat bra!

    Ibland måste man tänka om för att få livet att funka och ni är superstarka som har klarat det så här länge. Att inte få sova är så fruktansvärt jobbigt. Och inte gör det att man känner sig som en bra förälder heller... Jag tänker att det är lite som att flyga: sätt på din egen mask innan du sätter på den på ditt barn. Ni måste funka själva för att kunna finnas där för barnen. Stor lycka-till-kram!

    SvaraRadera
  8. Åh, vad skönt att det verkar fungera med spjälsängen! Hoppas det håller i sig!
    Ibland måste man bara inse att saker måste vara på ett visst sätt (eller inte kan fortsätta vara på ett sätt) På något vis tror jag att även de små märker när man bestämt sig.

    Ta hand om varandra i din familj, både stora och små!

    Stor kram!

    SvaraRadera
  9. Till alla - spjälsängen funkar. På dagarna. Nätterna är fortfarande oroliga och med min enorma trötthet i bagaget har jag inte orkat ta kampen med en halvt hysterisk Siri. Istället har hon fått sova med mig, i sängen. Jag låter det vara så, just nu ,och hopppas att spjälsängen kommer bli trygghet så småningom. En sak i taget. En dag i sänder.

    SvaraRadera
  10. Karin med mexarna11 maj, 2009 17:18

    Nu är jag sen att kommentera det här inlägget, jag måste hänga med bättre! Det är så bra att du inte fastnar i hur man ska göra, hur det ska vara. För det förändras ju hela tiden, man omprövar. Det som känns rätt en period funkar inte i nästa. Olika barn, olika åldrar... vad ska man göra annat än att prova sig fram och lita till sitt omdöme, magkänsla och instinkt. Och hoppas att man inte får alltför många kängor av barnen på sin 60-årsdag. "HUR KUNDE NI??!!"

    SvaraRadera
  11. Karin - äh, du kommenterar när du kommenterar. Jag läser alla kommentarer när jag ser att det kommit en ny, så det är lugnt :)
    Och visst är det så, att rutiner ändras och att det gäller att pröva sig fram. Igår fick jag Siri att komma till ro i spjälsängen i början av natten, då sov hon fyra timmar, men sen var det bara bröstet som gällde igen. Kram till dig. Och du får väl skicka dina barn till mig sen, när de behöver terapihjälp ;)

    SvaraRadera
  12. Karin med mexarna12 maj, 2009 23:15

    HAHAHAHA! Strålande, då är det problemet löst :D

    SvaraRadera
  13. Karin - o kommer du och mannen också kan ni få familjerabatt ;)

    SvaraRadera

Tack för just din tanke, den är viktig!