Det är nog avsaknaden av pauser och allt det här inrutade som tär mest. Och att inte få sova då, men det inkluderar jag på något vis i det där med pauser.
Vi valde att skaffa barn tätt. Det handlade om att vi ville ha ett syskon till Signe och att jag börjar närma mig 40 med stormsteg. Mannen är redan där. Det fanns liksom inte så mycket tid att vifta på, särskilt som Signe tog tid på sig att komma till oss och vi faktiskt inte visste hur lång tid syskonet skulle ta på sig, om det alls ville komma. Men Siri kom till oss med en gång. Det är vi lyckliga för.
Men det är svårt, ibland helt omöjligt att matcha två barns olika behov och olika tider. När sömnbristen tär och allt blir en stor gegga försvinner pedagogiken och allt det där som jag vill stå för som mamma.
Jag skäms inte för det. Så är livet. Åtminstone just nu. Det viktiga är hur jag hanterar det. Och i vår familj ber vi om förlåtelse, pratar om det och går vidare. Att bli arg och ledsen hör livet till, men jag önskar ibland att jag blev det lite mindre ofta.
( i övrigt har jag hittat ett nytt favvoställe i Rosenhill. Vi var där idag, jag och barnen och träffade Fröken blund och hennes lillkille. Det var sådär skönt flummigt. Vi drack rättvisemärkt kaffe och åt havrekakor i laducaféet, klappade grisar och små svarta kattungar och provlåg en massa hängmattor uppe i skogen).
Jag förstår din tanke, skynda skynda för den biologiska klockan tickar....en stressande moment för oss kvinnor....visst sjutton är det jobbigt med små barn och den sömnbrist den för med sig....men du reder ut det även om vissa stunder känns övermäktiga...snart blir det bara suddiga minnen kvar och dom förvandlas på något lustigt vis till bara härliga minnen!
SvaraRaderaJag tycker det är så otroligt härligt att du och vännen J är så ärliga och fina i det ni skriver. Ni är ju båda i ungefär samma sits för tillfället och jag följer er och känner med er. Det är nog väldigt många som upplever de här problemen, men som vanligt få som vågar berätta. Tack för att ni finns och delar med er!!
SvaraRaderaJag hoppas iaf att det blir bättre för er snart och att ni får en kanonsommar!
Vi har ju också tätt, tätt och är väl medvetna om att det tillför en ökad press på förhållandena i familjen. Så är det. Ändå tycks folk vilja berätta det för oss hela tiden, inte minst när jag väntade lilla L. "Åh, vad jobbigt ni kommer att få det". Det kanske inte alltid är medvetet valt att ha det så här, men jag tror med stor säkerhet att vi hela tiden höjer ribban för vad som är hanterbart. Och jag försöker resonera med mig själv vad som är pålagda krav och vad som egentligen krävs, s a s. Der är inte alltid det hjälper att tänka på att det blir roligt för dem om några år, för vi är ju här och nu, men ibland så.
SvaraRaderaHar läst din blogg ett tag och slås ofta av hur ärlig du är. Fortsätt med det.
SvaraRaderaSjälv är jag nog den lite mer ytliga bloggaren men alla är vi olika.
Det jag tänkte skriva om gäller det här med tätt mellan syskonen.
Jag har tre barn, två pojkar och en flicka.
Mina killar kom med knappt 15 månaders mellanrum...inte planerat alls men nu blev det så.
Tror faktiskt att det är lättare när det är galet tätt mellan barnen. Jag hade ju en 15 månaders bebis och en nyfödd..15 månader är ingen trotsålder, de är rätt lätta att hantera. En 2,5 åring däremot, de har ju viljor starka som få och är lite knöligare (men oxå väldigt roliga) att ha att göra med.
Jag upplevde faktiskt inte alls den första tiden som tvåbarnsmamma som stressig eller tålamodskrävande...vi hade ett skönt flow. Jag tror att det dels berodde på att jag hade så tätt och sen att de var ena riktiga sömntutor båda två. Jag fick pauser..hoppas att du kan hitta pauser ibland.
Däremot valde jag med vilja att vänta 3,5 år till nästa bebis...då ville jag inte alls ha så tätt...
Det blev också bra då killarna kunde underhålla varandra (3,5 o 5år då) medan jag tog hand om nytillskottet.
Jag hoppas att du hittar dina pauser. Sen är det så roligt att ha tätt mellan barnen..de är ju som bästisar - för det mesta iallafall...
Glöm inte att vara ute, solen ger D-vitamin som får oss på så mycket bättre humör
Du skriver så kloka saker. Till och med nu när livet tär och du inte har så mycket energi. Jag beundrar dig som orkar se klart när saker är jobbiga och du får sova för lite.
SvaraRaderaMassa kramar!
Jag hade glömt bort det där jobbiga. Men visst var det så.
SvaraRaderaDet kommer andra dagar.
Louise
Tack för din ärlighet! Det är intressant att höra om dina nya erfarenheter, speciellt eftersom vi diskuterar en hel del om hur snabbt vi vill försöka bli gravida igen och få ett syskon till vår förstfödda.
SvaraRaderaJag bara älskar din blogg, den är så levande och rak, ja, helt enkelt underbar! Och jag älskar att du inte skäms för jobbiga saker och försöker släta över utan istället hanterar det på bästa sett. Du är bra du! Och jag är övertygad om att du är en underbar mamma och fru!
Jag hade precis fyllt 40 när jag fick min minsting.. Förstår att det blir jobbigt att ha barnen så tätt.. Men småbarnsåren går såå fort, helt plötsligt börjar dom skolan. Det låter som en klyscha när man är mitt uppe i det jobbiga. Men är sant så man måste passa på att njuta av dom små liven!!! Styrka & kraft till dig.
SvaraRaderaÄnnu ett inlägg som stämmer så väl överens med mitt liv. Jag är oxå tvåbarnsmamma, med knappt två år mellan killarna (E 2år 9 mån & G 10 mån). Ofta är det tufft, men lika ofta är det så magiskt när det där stunderna kommer som ger en luft att andas. Minnen som sparas i bildbanken och såklart i hjärtat. Njut av de soliga dagarna, bra att ta fram när det stormar och åskar.. När det stormar som mest, kom ihåg att du inte är ensammen. Vi är fler här "ute". Ett litet tips är att klä på barnen snabbt som attan och gå genast ut på en promenad. Har märkt att det ger som en annan form av ork och energi. Som ger en kraft att ta itu med saker och ting när man fått vara en stund ute och man mäktar med barnens "utåtagerande" när man fått komma bort från hemmet en stund. Plus att barnen fått nya intryck och ofta då är på bättre humör, som mamman;) Kram från Linda
SvaraRaderaJag var 24 år när jag fick mitt första barn. 21 månader senare kom tvåan. Det var ett medvetet val. Jag har själv inga syskon och ville så gärna ha tätt. Första tiden var svinjobbig. Min etta var en riktig klätterapa och lyckades alltid få upp lås och dyligt. Minns att jag ofta sprang och ammade tvåan;) Men som jag skrev tidigare, helt plötsligt kommer flytet. Sömnen kommer tillbaka och så sitter man där och har glömt bort allt det jobbiga (sen kommer det ju fortfarande jobbiga perioder, men då om helt andra saker som gäller större barns behov osv). Nästan åtta år efter ettan kom trean. Vår viljestarka son. Han som knöt samman familjen i en härlig enighet av fullkomlig kaos vissa dagar, men mest härlig kärlek.
SvaraRaderaLivet med barn är allt annat fyra rader i barnuppfostringsbok.
Kram på dig!
/Malin med tre barn (9år, 7 år och 2,5år)
Till alla - tack för härligt ärliga och fina kommentarer. Det är så kul att ni delar med er. Det ger mig en massa inspiration.
SvaraRaderaTill Ingela - tack för fina ord om min blogg. Det värmer. Och självklart är jag en alldeles underbar fru och mamma. I alla fall ibland. Men för det mesta är jag som folk är mest...upp och ner och hit och dit och pedagogisk och alldeles hysterisk, glad och rolig och tråkig och sur :)
Känner precis som du. Det är tufft att ha barn. Man blir arg alldeles för ofta. Och har dåligt samvete för det. Men det är nog lika för alla föräldrar. Om det är någon tröst...
SvaraRaderaLilla P
Lilla P - ja, det är en tröst att veta att jag inte är ensam. Men när jag är mitt uppe i det känns det som om jag är den enda i hela världen som har det just såhär. Tack för kommentar!
SvaraRadera