Jag lever inte. Jag överlever. Så är det. Just nu.
Dagarna innehåller väldigt lite vila. Nätterna består av obefintlig djupsömn.
Morgnarna innan dagislämning är intensiva och eftermiddagarna efter dagis är inrutade med utelek, matlagning, middag och Bolibompa.
Och så kommer kvällarna, med timslånga nattningar då det är sagoläsning, sångstund, massage och en massa omläggningar eftersom stora S inte gärna vill sova när det är så ljust. Lilla S somnar dock vid 19-tiden och har oftast sitt längsta sovpass på uppemot sex timmar.
Sedan kommer natten. Och så börjar det om igen.
Det blir inte mycket tid över för mig. Och jag är trött. Sådär ända in i märgen trött som jag nog aldrig riktigt varit. Det är därför jag sällan är här. Det är därför jag faktiskt inte lever särskilt mycket i nuet alls utan längtar som besatt till nästa vecka när mannen går hem från jobbet för över åtta veckors semester.
Så nu vet ni. Vad jag gör. Och inte gör.
Skulle jag kunna så skulle du få energi av mig! Du får en kram så länge. Jag hoppas du står ut till nästa vecka och att det blir ändring sen!
SvaraRaderaLåter inte alls kul. Men skönt att du har nästa vecka att se fram emot. Så länge, skickar jag lite cyberenergi. Och håller tummarna för en god natts sömn, snart! Många kramar!
SvaraRaderaUlk. Det låter grymt jobbigt. Och jag känner igen mycket av det du beskriver att dagarna består av. Jag tycker nog att det svåraste med att vara hemma den här gången är att det är så mycket som är inrutat. Hämtning, lämning, gå till parken efter dagis, matlagning, Bolibompa... Och att inte få sova på det är fruktansvärt tungt.
SvaraRaderaBara en vecka kvar till två månaders semester för er allihop. Då får du njuta och förhoppningsvis landa i nuet igen. En cyberkram även från mig!
Det är svårt att sätta sig in i att vara tvåbarnsmamma. Jag kan bara ana. Med Williams heta temperament kommer det att bli tufft och jag vet ju inte hur bebisen kommer att vara. Kommer den att sova eller skrika sig igenom nätterna. Vad skönt att mannen snart har en lång semester! Det behöver du verkligen! Du måste få sova vännen. Tänker på dig och der verkligen fram emot att ses igen! Kramar i mängd!
SvaraRaderaåh, denna trötthet är förgörande... hoppas ni alla får vila ut lite nu, kram!
SvaraRaderaDet där är min skräck nu när lillebror är på jäsning - att inte få sova. Dum fråga, men har ni gjort så mörkt ni kan för fönstret? Vi har mörkblå mörkläggningsrullgardin + ett svart lakan för Noras fönster - och vi bor i Norrbotten och har ljust dygnet runt på somrarna. Det blir ändå ganska mörkt.
SvaraRaderaFina bloggvännen, önskar jag kunde skicka över ett paket med sömn och vila, men jag gör det jag kan - sänder tankeänglar!
SvaraRaderaJag känner med dig - och känner igen mig. Att inte leva utan bara överleva.
SvaraRaderasköt om dig, jag hoppas att du får möjlighet att hämta igen dig.
Kram
Urjobbigt och träligt, men även om det inte hjälper när man befinner sig mitt i det så vet man ju innerst inne (åtminstone i teorin) att det går över. Och snart är det inte bara dig det hänger på - ni får dela mer. Sömnen kommer igen, dagarna kommer kännas mindre inrutade, livet kommer känns mindre som ett ekorrhjul. Jag måste tro på det själv, för precis som du säger; nog vill vi människor instinktivt mer än att bara överleva. Kramar till dig!
SvaraRaderaJag tycker synd om dig!
SvaraRaderaSå det så.
BAMSEKRAM till dig, och du ska veta att DU har hjälpt mig igenom när livet varit hårt pga sömnbrist och skrikig unge. Så skönt o befriande att läsa din blogg.
Men jag måste fråga en sak - varför både läsa, sjunga o massera storasyster? Varför inte bara ligga bredvid henne tills hon somnar eller funkar inte det? För här hos oss, just nu, är det det enda som går med vår 2½-åriga dotter. Att ligga nära henne i hennes säng, tyst. Efter 30 minuter sover hon. Läser eller sjunger vi blir det som bara upptrissat. Menar inte att lägga mig i, mera bara en undran... ?
Jag rotar i minnesbanken och kommer svagt ihåg hur slut jag var emellanåt. Märkligt hur man glömmer, hur bebisåren ter sig lättare så här i efterhand. Och då är ju mina barn inte så stora ändå. Så fort det ändras. Stor sommarkram till dig, mannen och flickorna!
SvaraRaderaIngis och Jessica - tack snälla!
SvaraRaderaAnna ser dej - ja, jag håller med. Den absolut största skillnaden mellan ett och två barn är just rutinerna, att allt är inrutat, dag som natt, dygn efter dygn. På både gott och ont.
willes mamma - förstår att du tänker en del på det, men jag vet att det kommer att ordna sig, på ett eller annat sätt.
Och snart ses vi, igen, bara några dagar kvar :)
Fru A - tack!
Minna - tack för tips om mörkläggning. Vi har dock svart rullgardin i båda barnens rum så det blir så mörkt som det kan. Kram
Nina - tankeänglarna är här! Tack för dem!
Jen - önskar att ingen behövde känna så, men så är livet ibland. Och jag accepterar på något vis att det är så, det finns ju värre saker ändå...men visst, tufft är det, det vet både du och jag. Kram till dig
K - absolut, visst är det så, dagarna blir lättare och barnen större. Och nu kommer mannen och jag att hjälpas åt. Tänk när jag får sova en hel natt...lyx!
Frida - okej då, du får väl tycka synd om mig ;)
Jag tror att vi alla hittar det som passar bäst för just vår familj. Att ligga bredvid Signe funkar inte särskilt bra. Då ligger hon bara och killar mig och fnissar högt. Att läsa, sjunga och massera är det som får henne att komma till ro. Men tack för tips, och känn aldrig att du lägger dig i, för så upplever jag det inte utan tackar allra ödmjukast för tipset!
Karin - åh det värmer att höra. Det finns hopp, det finns hopp, det finns hopp...KRAM till dig, hoppas vi kan ses nåt i sommar