Jag vet att hon har längtat så. I många, många år.
Och varit rädd. Det är vi nog alla, på vårt alldeles egna lilla vis.
Och jag iksom varit övertygad om att det skulle ordna sig. Att hon skulle träffa den rätte. Slå sig till ro. Och bli mamma.
Hon skulle bli en sån fantastisk mamma. Det finns de som redan har det i sig. Det syns i deras ögon. Ja, i hela kroppen. Precis som hos henne.
Hos henne finns en saknad. Efter den egna mamman. Mamman som gick bort alldels, alldeles för tidigt.
Vi har haft många samtal, jag och min vän. Om hennes mamma. Om hennes längtan efter egna barn.
Vi kommer fortsätta ha många långa samtal. Om hennes mamma. Och om hennes alldeles nya sorg över att själv aldrig kunna bli mamma.
Det är med sådana besked jag blir extra ödmjuk inför livet. Och kysser mina barns pannor ännu lite mer.
Ja, det är inte rättvist. Och det är nyttigt att påminnas om det.
SvaraRaderaDet är svårt att möta andra som inget får och allt har mist när man själv har vunnit allt. Men svårast är nog att bara vara medmänniska, att skala bort allt som "ger rikedom" eller "avsaknad".
SvaraRaderaAtt bara mötas.
Kram Helle
Jag vet inte vad jag ska skriva. Det är synd om din väninna, visst. Jag tror att mitt liv skulle vara mycket fattigare utan mina barn. Men jag blir samtidigt upprörd över mammors suveränitet, som om de barnlösa vore stackare. Det finns så mycket mer än barn. Vi får inte glömma det och bli ubermammor.
SvaraRaderaVisst är det så. Ju äldre jag blir ju mer inser jag att det inte är så lätt för alla, att det inte ens går för alla, att få uppleva det jag är välsignad med. Det blir man ödmjuk av och oerhört oerhört tacksam.
SvaraRaderae - ja, ibland behöver vi den påminnelsen. Brutalt eller ej.
SvaraRaderaHelle - Jag håller helt med om att det viktigaste är att mötas, i det som är.
Däremot anser jag inte att jag vunnit allt och hon saknar. Hon har en sorg och jag vill möta henne i den. Men jag kanske inte var tillräckligt tydlig. Kram!
Magda - Jag håller helt med dig. Det är en sorg för min vän, men barn är inte allt i livet. Jag är helt övertygad om att jag skulle kunna leva ett alldeles förträffligt liv om jag inte hade barn. LIvet är fullt av möjligheter.
Däremot vill jag aldrig någonsin leva utan MINA barn, nu när de är här, men det blir liksom en annan sak. Men jag tror att det är det du är ute efter? Tack för dina ord!
Kajsa - vi skrev samtidigt :)
SvaraRaderaOch jag håller med dig också, det är en välsignelse att få barn. Jag är oerhört tacksam för att jag fått mina ljuvliga flickor. Men, som jag också skrev ovan, det finns ju mer i livet än barn och det är det jag vill försöka förmedla till min vän. Lättare sagt än gjort kanske. Tack för kommentar!