Att se yngre ut...eller nåt

Följande konversation utspelades tidigare idag på en plastikkirurgmottagning i centrala Stockholm mellan mig och en 50-årig snygg manlig hudläkare. Vi träffades för att jag inte var nöjd med de leverfläckar som han tidigare skrapat bort. Till saken hör att han ännu inte tittat i min journal. Till saken hör också att jag verkligen känner mig som den trötta och slitna tvåbarnsmamma som närmar sig 40 med stormsteg som jag faktiskt är.

Läkaren - Så du säger vi skrapade bort fläckarna förra gången?
Jag - Ja
Läkaren - Underligt, det gör vi bara på äldre personer, då är det inte lika stor risk att pigmenten kommer tillbaka. Vi borde ju ha opererat bort dem, dvs skurit bort dem.
Jag- Jaha, det verkar ju konstigt att ni inte gjorde det på mig
Läkaren - Ja, när man är yngre så kommer ofta pigmenten tillbaka och därför brukar jag alltid skära bort dem på patienter som är mellan 17-27. Ja, ibland upp till 30, efter det skrapar vi nästan alltid. Varför skar vi inte dig?

Då slår det mig vad han sagt och jag tittar förvånat på honom och frågar vad han menar.

Läkaren - Ja, men du ligger väl där någonstans mellan 25-30?
Jag- Skojar du med mig?
Läkaren - Nej, vad menar du?
Jag- Jag är 37 år, blir 38 år det här året
Läkaren- Nej, nu skojar du med mig?!
Jag - Nej, verkligen inte
Läkaren - Men oj, är det sant? Det trodde jag verkligen inte. Du ser betydligt yngre ut.

Sen fortsätter han att titta på mig, skrattar och säger "Du kan sluta stirra på mig, jag trodde ju att du var yngre än vad du är, inte äldre, det är en komplimang"

Och ja, det är det. Och jag lever fortfarande på den. Den känns fin en dag som denna då natten inte innehöll särskilt mycket sömn, ögonen är rödsprängda och då stygnen från operationen stramar sådär härligt under bandagen. De där stygnen som bara äldre får.