Jag tror på kärleksfulla och tydliga gränser. Mot mina barn. Mot alla barn.
Jag tror på att fokusera på vad Signe vill. Istället för att säga "du måste klä på dig!" brukar jag fråga vad Signe vill göra och sedan försöka hitta en kompromiss utifrån det.
Det handlar om att se och bekräfta. Och att möta henne där hon är. Hela tiden.
Jag försöker låta bli att stressa med barnen. Stress fungerar aldrig. Försent kommer vi kanske i alla fall men hellre att göra det med ett öppet hjärta istället för frustration och trötthet. Hos oss alla.
Jag tror på att behandla barnen på samma sätt som jag behandlar en vän, det vill säga inte agera eller prata på ett annat sätt bara för att de är barn. Jag tror på att möta barnen som individer som jag kan lära mig något av.
När jag säger ifrån gör jag det med en förklaring så att hon förstår varför hon inte får göra vissa saker. Jag säger inte bara nej.
Om jag tycker att hon är duktig ger jag även det med en förklaring. Jag vill inte att hon sätter likhetstecken mellan prestation och kärlek. Sedan säger jag hellre "vad bra att du sa till att du var kissnödig så att vi hann till pottan i tid" istället för "vad duktig du är som kissar på pottan!"
Om hon ritar en fin teckning och säger "titta mamma!" säger jag inte "vad fin, vad duktig du är" utan sätter mig istället ner med henne och bara finns där. I hennes värld ingår inte om teckningen är fin eller inte, hon vill bara att jag ska finnas där.
Jag bortser från min egen trötthet och låter inte mina egna känslor gå ut över barnen. Jag ser skillnad på det som tillhör mig och det som är deras. Jag blir inte sur för att jag själv är frustrerad över något. Jag sätter gränser när Signe behöver gränser, inte för att jag själv är arg.
Jag finns nära. Jag visar alla känslor. Alla känslor är tillåtna. Jag är mamma men jag är också kvinna, vän och fru. Och allt därtill. Genom att vara trygg i mig själv och alla mina roller gör jag även mina barn trygga.
Jag mutar inte. Jag hotar inte. Om hon trotsar på sitt allra tuffaste vis (genom att gapa och skrika och vara mer eller mindre oresonlig) så finns jag nära och försöker förstå vad hon vill. Jag straffar inte genom att hon måste gå in på sitt rum eller sitta på trappan och lugna ner sig. För mig är det otänkbart att bestraffa en naturlig utveckling. Hon får vara hur arg hon vill. Däremot får hon inte vara det var som helst. Det funkar inte att skrika vid matbordet, då får hon gå undan en stund. Men hon blir inte utvisad, bortvisad eller avvisad.
Genom att bekräfta och acceptera hennes ilska brukar den inte bli lika stor och stark.
Barnen är lika mycket med mig som med sin pappa. Så har det alltid varit. Sedan de var spädisar.Vi delar på allt ansvar. Han nattar. Han packar dagisväska. Ser över kläder. Märker mössor. Åker iväg på utflykter. Precis som jag.
För mig handlar barnuppfostran om den svåra konsten att vara den vuxna lotsen på bryggan när barnet (kaptenen) ska styra sitt fartyg från hamn ut mot öppet hav.
Så - jag gillar Lars H Gustavsson. Jag gillar Jesper Juul. Och jag gillar att leva fullt ut. Med mina barn.
Det låter så lätt allt det fina du skriver. För mig är det inte alls så lätt, det är jag modig nog att erkänna.
SvaraRaderaOch jag gillar dig! Och det du skriver, jag/vi har haft lika tankar om våra barn och att möta dem där de är. Sedan är man inte perfekt förståss men den strävan vi har haft har varit som er. Sov gott!
SvaraRaderaJag fylls av stor beundran inför det du skriver - och inför dej!!!
SvaraRaderaMycket bra skrivet, jag försöker att göra på ungefär samma sätt och det resulterar i att Nora väldigt sällan trotsar.
SvaraRaderaMen. Jag reagerar på att du skriver "Jag tror på att fokusera på vad Signe vill. Istället för att säga "du måste klä på dig!" brukar jag fråga vad Signe vill göra och sedan försöka hitta en kompromiss utifrån det."
Hur gör ni när ni t.ex. måste gå till dagis? Hur löser ni det, om hon inte vill klä på sig?
Du är klok du! Många bra tankar jag tar till mig av här. Vår "barnuppfostranfas" har precis börjat känns det som efter det första bebisåret och vi har redan haft ett par utmaningar.
SvaraRaderaDet svåraste tycker jag är att veta hur mycket en 1,5 åring förstår (antagligen mycket mer än vi tror) när jag pedagogiskt försöker förklara varför han inte får kasta träklossarna runt sig istället för att bara säga nej.
Jag ska spara ner det här inlägget på min dator och läsa då och då för att påminna mig själv om dina kloka tankar.
Det låter så lätt och så självklart när du beskriver det. Jag önskar att det var det för mig också. Eller rättare sagt, när jag är i balans själv så funkar det ganska bra, men när jag är trött så trillar jag ständigt i fällan. Jag blir arg på Sixten fast det är min egen frustration som vill ut. Jag blir arg och förbannad på Nils som ständigt vaknar och väcker mig, väcker Sixten, väcker kärleken, som om han menade något illa med att vakna på natten. Det är det värsta. Känslan av att jag vet att jag gör fel men inte kan hålla tillbaka det. Som tur är märker jag att det händer när jag är trött, när jag sovit dåligt och ryckigt, några timmar här och där. Jag vet att det inte är min basnivå på föräldraskap, men fan vilka skuldkänslor jag får av det. Men, det är bra att få läsa någon som formulerat sig så tydligt som du i VARFÖR du gör på ett visst sätt. Det gör att jag tänker ett varv till kring hur jag vill att mina barn ska ha det och hur jag vill vara mot dem. Tack för dina kloka ord.
SvaraRaderaFörst blev jag arg när jag läste ditt inlägg och var tvungen och ta mig en runda...två faktiskt...innan jag kunde plita ner en kommentar. Det lät liksom så där irriterande svensk-präktigt...
SvaraRaderaJag tänkte också sådär när jag jobbade med barn och fick det faktiskt att fungera...med andras barn.
Med mina är det en helt annan grej...kan inte alls vara så duktigt pedagogisk.
Men jag antar att du kommit längre i ditt jobb med dig själv än vad jag har.
Fortsätt så!
Det låter berömvärt. Verkligen. Och min tanke är "hur i hela friden skulle det kunna omsättas här?!". Det är
SvaraRaderamycket möjligt att det går. På något sätt. Men som du skriver så tror även jag att det är viktigt att alla känslor är tillåtna och även att vi som föräldrar får vara dem vi är i grunden. Sen har du ju förstås helt rätt i att det gäller att kunna skilja på vad som är vad. Bra att sätta igång tanken; tack för det! Och fantastiskt att du lyckas med ett riktigt skolboksexempel! En riktig förebild! Kram!
Nja. Det du skriver är såklart väldigt fint, men jag har lite svårt att tro att du lyckas med allt detta i alla situationer. Jag gör det iallafall definitivt inte.
SvaraRaderaJag tror att det är ganska många som får lite lätt ångest när man läser såna här texter, att man pressar sig själv bortom det rimliga och upplever sina "misslyckanden" som större och farligare än vad de egentligen är. För visst är det så att i samma stund som man får ett barnaknyte i famnen så ramlar det genast en massa SKULD över en också? Det skulle vara intressant att höra vad du tänker kring detta. Hur "perfekt" måste man vara som förälder? Hur ska man göra för att inte hamna i en ond spiral av stress, skuld, ouppnåeliga ideal, skyhöga ambitioner och mer skuld?
Jag tänker att barn är människor och att de förstår att vi också är det. Det måste vara okej att vara sur, trött och förbannat opedagogisk ibland. Jag är det definitivt. Ibland. Men jag kan inte tro att barn som vet att de är älskade far illa av att såna dagar finns. En grund av kärlek och respekt är det viktigaste, sen kan man få göra bort sig och klampa utanför bilden av det ideala föräldraskapet både en och två och hundra gånger. Utan att relationen till barnen varken rämnar eller ens svajar. Tror jag.
Det finns mycket i ditt inlägg som jag verkligen håller med om också, framförallt vikten av att inte föra in en massa stress i barnens liv. Och jag gillar din påminnelse om att sätta sig ner och verkligen SE barnet och det som barnet vill visa istället för att kasta ett stressat öga i barnets riktning och raskt jubla över hur fiiint barnet gjort, sådär i förbifarten.
Kanske har jag en lite större tilltro till mina barns förmåga att klara av saker, att utsättas för motstånd och utmaningar. Om jag dagligen skulle försöka uppnå total frid och harmoni med barn som bara behöver göra det de vill göra så skulle jag dö av stress inombords. Självklart strävar jag efter att mina barn ska känna lust inför det de gör, och barn är ju fantastiskt nog väldigt lustfyllda varelser spontant, om man låter dem vara det. Samtidigt finns det ju saker som bara måste göras. Inom en viss tid. Fast det är dötråkigt och jättetrist. Och visst klarar barn av sådant också? Jo, det tror jag att man måste våga utsätta dem för, för det är ju som bekant så livet ser ut.
Godnatt:)/Hanna
Så där vill jag också vara, men här hemma blir det konflikter flera gånger per dag. Främst när det handlar om att vi ska iväg, när min treårining ska klä på sig. NEJ ropar han och springer och gömmer sig. Även om det är han som velat gå till en kompis eller göra något annat kul. Det gör mig GALEN. Stressad, arg och galen. Han KAN verkligen ta på sig själv, men ibland när jag vill komma iväg snabbt så tar jag på honom och klär sedan på mig och lillasyster, för det är inte så kul när hon är jättevarm i overall och han ska hålla på och tramsa i tusen år... Det är verkligen de situationerna ett par gånger per dag som jag tycker är jobbigt med att ha två barn. I övrigt känner jag mig inte så tvåbarnschockad, som du har skrivit om innan. Men nu låter det som om det är jättelätt hemma hos dig? (Eh, nu låter jag nästan lite sur, haha, men detta är visst min ömma tå och du får det att låta så lätt, när det är mitt svåraste!) KRAM!
SvaraRaderaHej Maria. Verkligen fint skrivet. Jag tampas med att på ett intellektuellt plan ha ett manus som jag gärna vill följa, men när det kommer till kritan kommer mitt sårade inre barn till ytan och plötsligt är manuset bortglömt och jag kommer på mig själv att ha gjort helt tvärtom i mitt föräldraskap mot vad jag planerade från början. Min resa i mig själv resulterar förhoppningsvis i att jag kommer att känna mig själv bättre och kan reflektera över vad i olika beteenden i barn som triggar mig. Det är ju ändå inte deras ansvar utan mitt. Jag lär mig med nyfikenhet. Det handlar om mig. Min känsla. Mitt ansvar gentemot de små. Ha en bra vecka! Kram Sanna
SvaraRaderaMammaxtre- Tack för kommentar. Och tack för att du ärlig. Och konsten att lotsa barn är svår och tuff, många gånger. Så är det för mig också.
SvaraRaderaAnnika – nej, vem är perfekt? Och vem vill vara perfekt? Inte jag. Jag är mig själv. Med alla fel och brister. Kärlek och empati. Och alla känslor. Det vill jag visa mina barn.
Nina- tack fina du! Jag gör så gott jag kan. Och ibland inte ens det :)
Minna – Signe vill väldigt sällan klä på sig. Hon springer undan, gömmer sig och trotsar ganska rejält just nu. Jag bemöter det genom att vara tydlig med att vi faktiskt behöver ta på oss kläder för att komma iväg. Jag kan fråga ”vill du gå till dagis?” Oftast vill hon det men hon vill inte klä på sig. När jag frågar vad hon vill göra istället för att klä på sig kan hon skrika ”Jag vill inte klä på mig!”. Då bekräftar jag det jag hört och säger ”Jag förstår att du inte vill klä på dig, vad vill du göra istället”. Då kanske hon säger att hon vill titta på teve istället. Då kan mitt svar vara ”okej, du vill titta på teve, jag förstår det, men kan vi göra så att vi klär på oss nu, går till dagis och har skoj och kollar på teve lite senare ikväll”. Ibland funkar det. Ibland fortsätter hon att trotsa. Fortsätter hon att trotsa brukar jag ge valet att hon får klä på sig själv eller så gör jag det, det finns inga andra alternativ. Då väljer hon ett av dessa och sedan brukar det vara lugnt. Kommer vi överens om en kompromiss måste jag vara beredd att stå för det. Ibland säger hon att ho vill äta godis istället och då funkar det inte för mig att säga att hon får göra det när hon kommer hem från dagis. Ja, så gör jag. Och det funkar de allra flesta gånger. I helgen var vi på minijumpa (som vi är varje söndag) och då vägrade Signe ta på sig sina ytterskor när vi skulle gå därifrån. Efter en massa prat hit och dit som inte resulterade i något annat än att hon fortsatte vägra ta på sig skorna så bar jag ut henne från omklädningsrummet, utan skor. Då skrek hon att hon frös om fötterna, men hon ville fortfarande inte ta på sig skorna för det ville hon göra inne i omklädningsrummet, inte ute. Och vi kunde inte göra det inne i omklädningsrummet för då hade den ansvariga för minijumpan låst dörren och gått. Då tog jag många, långa, djupa andetag för att inte låta min frustration gå ut över Signe. Men jag var arg, och jag sa att jag var arg. Och Signe var arg. Så till sist sa jag ”Signe, nu är vi båda arga, ska vi inte sluta skrika på varandra och göra nåt kul istället”. Då slutade hon gråta och skrika och sa ”Ja, mamma, jag vill gå hem och fika”. Puh!
Så, så kan det vara för oss. Hur är det för er? Och tack för din kommentar.
Ingela - en 1,5-åring förstår ganska mycket. Tror jag. Men visst säger jag också bara nej ibland. Men allra oftast försöker jag tänka på varför jag säger nej. Och förmedla det. Tack för din tanke!
Anna – Ja, det är enklast när jag är i balans och utsövd. Såklart. När jag inte är det händer det ju att jag gör ”fel”. Det viktiga då, för mig, är att be om ursäkt för mitt dåliga beteende. Att säga ”förlåt, för att jag skrek åt dig, det var inte ditt fel, det var jag som var trött”. För jag är ju människa, med alla fel och brister och känslor och kärlek, det är ju också viktigt att lära barnen. Skuldkänslor får jag sällan. Faktiskt. Helt ärligt. För jag vet att jag gör så gott jag kan. Och när jag inte gör det så ber jag om ursäkt. Mer än så går ju inte att göra. Det är ju livet. Kram till dig och din för dina tankar.
Marika – Tack för din kommentar. Och tack för din ärlighet. Jag tror att vi alla hittar det som passar bäst för oss själva och vår familj. Det är mitt sätt. Ditt ser annorlunda ut, kanske, och det finns ju inget som är mer rätt eller fel. Det här är det sätt som jag tror på, men det betyder inte att jag tycker att alla ska göra såhär. Alla har rätt till sin sanning.
Fick inte plats med alla svar i förra kommentarern så här kommer resten:
SvaraRaderaK – nej, kanske går det inte att omsätta hos dig/er. Kanske behöver det inte omsättas heller. För precis som jag skrev till Marika här ovan så tror jag att vi alla hittar det sätt som passar bäst för oss själva och vår familj. Det här är mitt sätt. Ditt ser annorlunda. Det finns inget som är rätt eller fel. Det här är det sätt som jag tror på, men det betyder inte att jag tycker att alla ska göra såhär. Alla har rätt till sin sanning. Tack för din kommentar! Kram
Hanna – Nej, jag lyckas inte alltid. Det händer givetvis att jag gör ”fel”. Det viktiga då, för mig, är att be om ursäkt för mitt dåliga beteende. Att säga ”förlåt, för att jag skrek åt dig, det var inte ditt fel, det var jag som var trött”. För jag är ju människa, med alla fel och brister och känslor och kärlek, det är ju också viktigt att lära barnen, precis som du skriver. Skuldkänslor får jag sällan. Faktiskt. Helt ärligt. För jag vet att jag gör så gott jag kan. Och när jag inte gör det så ber jag om ursäkt. Mer än så går ju inte att göra. Det är ju livet. Du frågar hur jag tänker kring hur "perfekt" man måste man vara som förälder och hur man ska göra för att inte hamna i en ond spiral av stress, skuld, ouppnåeliga ideal, skyhöga ambitioner och mer skuld? Ja, det vet jag inte. Inte när det gäller andra. För mig handlar föräldraskapet inte om att vara perfekt, det handlar om att vara människa och mamma/pappa. Och jag har inte hamnat i en ond spiral av stress, skuld, ouppnåeliga ideal, skyhöga ambitioner och mer skuld. Jag har hittat en nivå och en balans som fungerar för mig och min familj. Sedan känner jag inte dig och vet inte hur din situation ser ut så jag kan inte svara mer än så din fråga. Men du får gärna höra av dig på mejl om du vill utveckla dina tankar kring det här, för jag vet att många tycker att de får en börda av skuld med sig när de föder barn. Men för mig är det inte så. Har aldrig varit. Och jag hoppas att det aldrig blir så heller. Inte för att det är något fel i det, men jag vill inte ha det så.
Jag har också tilltro till mina barns förmåga att klara av saker, att utsättas för motstånd och utmaningar. Och jag försöker inte dagligen uppnå total frid och harmoni som innebär att mina barn får göra precis som de vill. Absolut inte. Jag hoppas inte att det är det som min text förmedlar. För det är ju väldigt mycket curling över det, och sådan är inte jag. För precis som du skriver så behöver ju saker göras inom en viss tid, fast det är dötråkigt och jättetrist. Absolut. Och det klarar barn av. Det ska barn lära sig. Och det lär sig mina barn. Men inte genom att jag tar ut min egen frustration över dem.
Och det är tråkigt om min text skapar ångest. För det är ju inte meningen. Varma hälsningar och tack för din kommentar och ärlighet!
Maggan – ja, jag klär också på Signe först och Siri sist. Och så får Signe vänta i trädgården utanför. Det gillar hon. Då brukar hon fixa i snön och få en stund för sig själv ”mamma, jag tycker om att vara ensam” brukar hon säga. Det är ju sådana saker man får hitta för att vardagen ska fungera med två barn. Och visst är det lätt att känna sig galen och stressad och arg för att barnen gör allt annat än det vi vill att de ska göra. Det gör jag också. Men jag agerar inte efter de känslorna. Jag håller dem för mig själv, andas djupt och övar tålamod, gång på gång på gång, dag efter dag. Tack för din kommentar.
Sanna – ja, våra inre sårade barn sätter käppar i hjulen ganska många gånger. Och det är svårt att lära sig skillnad på sitt eget och barnens. Men för mig handlar det om mitt absoluta ansvar som förälder. Men återigen, det är min sanning och behöver inte vara andras. Kram och tack för kommentar!
Å så underbart med föräldrar som bryr sig och som har skaffat barn för att de vill vara med dem och förstå dem och hjälpa den på deras väg genom livet. Tänk så många som bara skaffar barn för att uppfylla sig själva. Stor eloge till dig och din man!
SvaraRaderaMed kärlek fån mig.
Oj oj, detta var ett ämne som engagerade. Visst kan människor inspirera oss i barnuppfostran, själv är jag inspirerad av en präst som döpte vårt första tvillingpar. Ha sa ungefär så här, finns tillhands när du ska och släpp taget när du ska, tidpunkterna för alla barn är inividuella men om du inte finns till hands vid rätt tidpunkt eller inte vågar släppa vid rätt tillfälle är det ett svek.Barn ska bli autonoma med en trygg start. Sen brukar jag lyssna till Dr Phils ord att vi vuxna skall socialisera barnen(med allt vad det innebär)samt hitta något de är bra på. Också väldigt bra tycker jag. I övrigt försöker jag vara en så bra mamma som jag mäktar med, att vara mänsklig räcker tycker jag. Sen bjussar jag på massor av kramar och peppning förstås samt mycket bestämda "nej" mellan varven. Jag tror att barn behöver kunna ta ett omotiverat nej ibland, min erfarenhet som mamma säger mig att det underlättar något oerhört för dem i framtiden.
SvaraRaderaBarnen säger att jag är sträng, rolig och ofta till hands, att det är det bästa om mig som mamma.
Jag har fått barn med stark självkänsla, både på gott och ont kan jag säga=)
Det är svårt att vara förälder och det där med små barn, små bekymmer och stora barn, stora bekymmer stämmer tyvärr. Jag som jobbar med människor träffar många som är otrygga idag, jag är fast besluten i att de också behöver gränser och man undrar ju hur de har haft det som barn?
Lite tankar från mig med 8 barn.
Tack för fin respons på min kommentar. Det som du utvecklade/förtydligade i ditt svar till mig var precis vad jag saknade i ditt ursprungliga inlägg. Att det är okej att göra fel ibland, be om ursäkt och gå vidare. Jag menade inte att kritisera dig, men jag tycker att det är viktigt att poängtera att ingen förälder orkar vara på topp i precis alla situationer och så tycker jag att det är intressant att diskutera vad man gör med trötthet, frustrationer och känslor av misslyckanden i samspelet med barn. Hur man lär sig att hantera det, och acceptera det, istället för att bara försöka bortse ifrån det.
SvaraRaderaVad många intressanta funderingar som framkommit i kommentarerna, det märks att det är ett ämne som berör. Du är verkligen bra på att skriva tankeväckande inlägg! /Hanna
Oj, det ksnske blev fel ton i mitt inlägg? Menade inte att du trodde att du var perfekt. Menade att vi alla kommer till korta ibland, och det är mänskligt och helt ok och att det huvudsakliga är vår strävan. Att du/ni har en medveten tanke med ert sätt gentemot barnen och att det kan vara nog så gott, men alla gånger når man inte fram. Och det är OK, för man är inte perfekt :)
SvaraRaderaKram!
Fint. Jättefint. Men, just här och nu bestämde jag mig för att inte besöka och läsa mer här. Jag är ledsen, men det är för "bajsnödigt" för min smak. Ingen människa kan möjligtvis leva så som du beskriver hela tiden. 100 %, twentyfourseven. Det är alldeles fööör präktigt och duktigt. Farväl.
SvaraRaderaHelen - ja, jag hävdar ju fortfarande att det är min förbaskade skyldighet som förälder, att ta hand om mig själv så att jag kan ta hand om mina barn. Kram och tack för kommentar!
SvaraRaderaAnette - jag tycker fortfarande att du borde ha en egen blogg. Tänk att få följa dina tankar och din vardag med alla åtta barnen. Waw. Och du har schysst balans tycker jag. Och fina förebilder. Och gränser, ja, de behövs. Kärleksfulla och tydliga. Och ett omotiverat nej behövs ju också, för att barnet ska lära sig att klara det i livet.
Tack för dina tankar!
Hanna - jag förstår att det inte var meningen att kritisera mig. Och jag känner mig inte kritiserad heller, jag gillar när det blir lite mothugg på mina inlägg. Min sanning är ju inte allas sanning. Kanske saknades det operfekta i mitt inlägg. Kanske borde jag ha tryckt mer på att det är mänskligt att fela. Eller kanske inte. Vi är ju alla olika. Och ja, det är intressant att titta på vad man gör med trötthet, frustrationer och känslor av misslyckanden i samspelet med barn. För mig handlar det om att vara öppen och ärlig. Att berätta hur det är, varför man gör som man gör och säger som man säger, och be om ursäkt när man gått för långt. Lite som man behandlar alla, oavsett barn eller vuxen.
Tack för dina tankar och vad bra att du fick svar från mig. Må så gott!
Annika -nej, absolut inte. jag förstår precis hur du menar. Skriven text blir lite fel ibland kanske, svårt att tolka in kroppsspråk och betoningar, men jag fattar precis. Och det var min kommentar tänkt att illustrera. Fast den blev ju kanske lite fel. Anyway - kram till dig!
Anna - haha, jag har faktiskt, helt ärligt, skrattat gott åt den här kommentaren. Inte för att förlöjliga dig utan för att den är rolig. För jag kan förstå vad du menar. Men jag gillar ju personlig utveckling och mental styrketräning och allt det här som du kanske kallar bajsnödigt och präktigt. Det är sån jag är. Och det är så min blogg är. Och nu är det ju tråkigt att du vill lämna den.
Jag efterlyste ju inlägg om föräldraskapet. Jätteintressant att läsa. Men samtidigt lite ångestskapande faktiskt, för jag förstår inte hur någon klarar av att vara allt det där, alltid. Nu har jag ju läst i kommentarerna att du inte alltid lyckas men det hade nog varit skönt om det framgick i grundtexten också. För egentligen är det ju mer inspirerande att läsa hur andra hanterar de svåra situationerna och också hur man hanterar när det inte blir som man tänkt sig. Att få läsa hur du vill göra och hur det blir i praktiken, både när du lyckas (dvs konkreta exempel) och när du har en mindre bra dag.
SvaraRaderaDet här med att inte säga duktig har jag funderat massor på men inte löst hur jag ska hantera. Vad ska jag göra och säga istället? Jag inser ju att med min 15-månaders dotter är det ju bra och duktig som kommer när hon lyckas stoppa klossen i hålet, kasta bollen till mig eller vad som helst som hon inte klarat tidigare. Kan du utveckla hur du tänker, vad gör du tex i den situation du beskrev:
”Om hon ritar en fin teckning och säger "titta mamma!" säger jag inte "vad fin, vad duktig du är" utan sätter mig istället ner med henne och bara finns där. I hennes värld ingår inte om teckningen är fin eller inte, hon vill bara att jag ska finnas där.” Vad säger du och gör?
Och hur tvingar du henne att gå undan från matbordet tex om hon skriker utan att hon ska känna sig bortvisad?
Med yngsta dottern, hur hanterar du när hon vill något hon inte får och blir arg och ledsen över det?
Oj, vilka kommentarer du fått!
SvaraRaderaHär kommer svar från mig. Jag har också läst lite Jesper Juul (med betoning på lite) och inspirerades. Jag gillar det du gör med Signe och tack för att du orkade förklara, speciellt exemplet med jympan. Jag brukar också ge Nora val, men ibland måste hon ju göra saker som hon inte vill. Exempelvis gå till dagis (hon brukar gilla det, men ibland vill hon vara hemma). Hon är hemma mycket, men vissa dagar måste jag ju plugga och då finns inget val. Jag försöker att vara lugn hela tiden - skriker jag åt henne så skriker hon säkerligen tillbaka. Jag säger: "Nora, idag måste du vara på dagis för jag måste göra skolarbete. Sen hämtar Egil och jag dig efter mellis." Vill hon inte, utan kanske fortsätter att leka eller något, så säger jag: "Nora, nu måste vi gå. Du måste vara på dagis en stund och sen när vi hämtar dig så hittar vi på nåt skoj!" (exempelvis baka, åka till en kompis etc.) Det brukar räcka så, för sen kommer hon genast. Om det inte räcker och hon vägrar, så frågar jag: "Ska du klä på dig själv eller vill du ha hjälp?" Har hon inte kommit innan, så kommer hon garanterat nu ;) Men OM (hehe) hon fortfarande inte kommer, så måste jag "ta till våld" och klä på henne. Sen får jag väl bära henne till dagis - om jag nu har bestämt att hon måste dit den dagen.
Men hur som helst, hur man än gör, så tror jag benhårt på att förklara. Förklara, förklara, förklara VARFÖR jag gör som jag gör. Hon accepterar det.
Alexandra,
SvaraRaderajag kan svara för mig: jag tror också på det här att inte lägga så mycket prestige i saker och ting som min dotter gör (speciellt min dotter, för flickor får SÅ ofta höra att de är duktiga och det gör att de känner att de måste leva upp till det - hela tiden. Ofta blir flickor "den duktiga" som tar hand om, vårdar etc.).
Sen det här med att barn ritar teckningar och kommer och visar upp för oss vuxna. Jag läser till förskollärare och i en kurs fick vi lära oss att sällan säga "fin" om ett barns teckning. Om man hela tiden säger "ja, vad fin den är" så slutar barnet tillslut att tro på oss. Man lägger också in värderingar, vilket är onödigt. Säg istället: "Ja, titta vad du har ritat! Vill du berätta om den? Hade du roligt när du ritade?" osv.
För det är precis som Maria säger. Bara finnas där.
Alexandra- även du tycker att det är ångestskapande att läsa om min syn på hur jag lotsar mina barn genom livet. Jag fascineras av det. För mitt inlägg handlar ju inte om hur jag VILL göra utan om hur jag faktiskt gör. Så ser det ut för mig. Jag lyckas och misslyckas men det är så här jag alltid gör.
SvaraRaderaOch det här med teckningsexemplet tycker jag Minna illustrerar bra, för det är precis så jag gör. Jag finns där. Jag säger "vad har du ritat, berätta" eller "åh, jag vill också rita, får jag vara med?"
Och när hon står och skriker vid matbordet säger jag " vet du, det är helt okej att du är arg, men vi äter middag här och vi försöker prata med varandra och det funkar inte när du står och skriker. Så om du vill fortsätta skrika får du gå undan en stund och göra det, det funkar inte att göra det här". Typ. Då bekräftar jag hennes känsla och visar att den är okej, men att det inte är okej att stå och skrika.
Och när Siri vill göra saker hon inte får så hanterar jag det på samma sätt som med Signe, säger nej och förklar varför det inte går. Som exempel blir hon jättearg när jag ska borsta tänderna på henne. Hon vill hålla i tandborsten själv och bita i den och suga i sig allt tandkräm, inte borsta. Då säger jag "Nej, först borstar mamma, sen får du borsta en liten stund". Jag säger samma sak varje dag. Och varje dag blir hon arg. Men jag drar undan tandborsten och visar, på mitt sätt, med en förklaring. Och när jag borstat får hon borsta. Som exempel. Jag har testat tvärtom också, att hon får borsta själv från början, men då blir det ännu svårare att ta ifrån henne tandborsten. Där kommer de tydliga och kärleksfulla gränserna in. Igen.
minna - du och jag hanterar nog påklädningssituationen på ett liknande sätt. Låter det som. Tack för dina kommentar. Och tack för ditt svar till Alexandra. Kram
Jag vill ju förtydliga att det som känns ångestskapande är nog det att jag vill vara som du, men jag inser att jag är så jättelångt ifrån. Jag har inte jobbat med mig själv på det tydliga sätt du har gjort, jag har inte särskilt stort tålamod och jag har inte läst och reflekterat tillräckligt för att veta hur jag ska hantera alla situationer på ett sätt som jag är nöjd med efteråt. Så det är nog det det handlar om, att jag vill men känner att jag inte har förmågan riktigt. Nu är ju inte min dotter så stor ännu men man utsätts ju redan för en del uppfostringsdilemman och vi har insett att vi redan nu gör en del sånt jag aldrig ville göra innan. Och det blir jag lite besviken över.
SvaraRaderaMen jag tycker det är toppen att läsa hur du gör och inspireras, även om jag tycker det är lite ångestframkallande också. :-)
Vad rekommenderar du för böcker främst när det gäller sånt här, vilka böcker av Juul tex? Jag skulle gärna läsa ett inlägg om hur du kommit dit du är, dvs hur har du kommit fram till att det är sådan du vill vara och hur du på bästa sätt kommit/kommer dit?
Och tack för svaret om ritandet, det ska jag lägga på minnet!
Alexandra - okej, jag förstår vad du menar. Men känn inte ångest över att du inte är där jag är, du gör så gott du kan. Såklart.
SvaraRaderaJag gillar alla böcker av Juul, har ingen direkt favorit. Däremot älskar jag Lotsa barn av Lars H Gustavsson, så den tipsar jag gärna om. Men hitta det som du gillar och det som passar in på din familj, jag tror verkligen att det är viktigast, att lyssna till sig själv. Och det är väl det jag gör när jag jobbar med mig själv, lyssnar in vad som är viktigt, utgår från mina behov och tar hand om alla känslor, jobbiga som glada. Svårt att beskriva, men kanske kan jag författa ett inlägg om det. Och det handlar ju mycket om att jag gått länge i terapi, yogat och mediterat. Men också att jag fått barn och gått igenom mycket andra saker i livet. En utveckling på många olika plan.
Tack för dina tankar!
Intressant med all respons!
SvaraRaderaJag känner heller inte alls igen det här med att barnafödandet bär med sig massa skuld. Min dotte är nu 6 månader. Jag har nog aldrig känt skuld. Handlar det om att vara sjyst mot sig själv? Att just inse att man inte är perfekt. Kanske? Acceptans.
Förövrigt låter din tankar kring hur man ska förhålla sig med barn som mina. Jag jobbar redan nu på att inte säga till min dotter att hon är duktig när hon gör ditten och datten. Som du säger, barn vill mest bara bli sedda!
Evasleva - ja, visst är det intressant med all respons. Det har verkligen rört om en hel del, mina inlägg. Det märker jag både här och genom alla mejl jag får.
SvaraRaderaOch ja, jag tror att man kommer långt med acceptans och att inte ta sig själv på för stort allvar. Jag gör så gott jag kan och när det blir fel tar jag hand om det och ber om ursäkt.
Tack för dina tankar!
intressant läsning. jag önskar att jag kunde bli bättre på att hantera de där stressiga situationerna - just det där när vi ska iväg, har bråttom och de bara vägrar. jag tycker det är supersvårt att hantera! och hetsig som jag är blir jag arg, och hon ledsen, och jag ledsen och skuldtyngd... jag vill också kunna låta bli att stressa med barnen. det där med fina teckningar måste jag också tänka på. hon ritar verkligen SÅ fint, men det känns slitet att alltid säga just så, istället för att kanske fråga om bilden.
SvaraRaderaJeg er nok litt gammeldags - jeg synes at det kan være bra for mine barn at jeg avogtil sier klart 'nei' uten å alltid forklare hvorfor. Som regel gjør jeg det, men noen ganger får de forholde seg til at mamma/pappa bestemmer og setter grenser uten at de alltid forklarer - spesielt dersom vi har forklart det en gang tidligere.
SvaraRaderaEn annen ting som slår meg er at mange som ikke jobber som privat næringsdrivende har et reelt tidspress å forholde seg til. Da kan man ikke dille frem og tilbake med en unge som nekter å kle på seg.. man får heller starte 15 min tidligere slik at det ikke slutter med sure unger og sure foreldre ;-)
I tillegg synes jeg det er viktig med tilbakemelding på prestasjoner. Det å gi ros for noe bra barnet gjør står ikke i motsetning til å gi barnet ros for hva han/hun er. Jeg fikk lite skryt som barn og har hungret etter det hele livet som voksen.
Jeg håper for min del å gi mine barn uendelig med kjærlighet, klare grenser, og egenskapen til å fungere i sosialt samspill med andre. Dr Phil's filosofi stemmer godt med min egen.
Fru A - det blir bra ibland och mindre bra ibland, sånt är livet. Det här är ju det som är mitt förhållningssätt men jag falerar också, såklart. Men det framgår ju av tankarna ovan
SvaraRaderatack för dina tankar!
Anonym - tack för dina tankar! Och jag säger också nej utan förklaringar ibland, för det behöver ju barn också, men jag är för det mesta mån om att tala om varför jag säger nej. Mannen gör inte alltid det så de lär sig annorlunda av honom. Och det är bra. För det är ju så livet ser ut.
Och visst blir det stressigt med barn ibland, det kan det ju bli även om man har 15 minuter tillgodo, så det har nog inte med arbetsplats att göra (fast jag förstår vad du menar). Och än så länge är mannen pappaledig och Siri går inte på dagis, det blir ju en helt annan sak i höst när situationen ser annorlunda ut. Men det tar vi då.
Och visst är det bra att säga att barnen är duktiga, också. Det handlar om en balans, att få veta att man duger som man är och få feedback på att det man gör är bra. Absolut. Det håller jag helt med om.
Mitt inlägg skulle ju kunna ha innehållit alla men och om och undantag och så också, men det blev ett kort och konsist inlägg om det som jag tycker är det mest framträdande i mitt sätt att lotsa barn.
En intressant resa har det varit, med alla inlägg, kommentarer, tankar och mejl. Tack för det. Och tack för dina tankar!