Den sista kommentaren, från Anna, skrattar jag lite gott åt. För i all sin upprördhet är den riktigt rolig. Hon skriver: " Fint. Jättefint. Men, just här och nu bestämde jag mig för att inte besöka och läsa mer här. Jag är ledsen, men det är för "bajsnödigt" för min smak. Ingen människa kan möjligtvis leva så som du beskriver hela tiden. 100 %, twentyfourseven. Det är alldeles fööör präktigt och duktigt. Farväl"
Och ja, jag är kanske bajsnödig. Mest hela tiden. För jag gillar att jobba med mig själv. Det är liksom min grej. Det är så min blogg ser ut. Bajsnödigt eller ej.
Men. Jag. Är. Inte. Perfekt.
Jag gapar och skriker, gråter och slåss och gör fel precis som vem som helst. Såklart. Och kanske skulle jag skriva mer om det. Kanske är det det några av er vill läsa och höra om. Men jag jobbar inte så. Jag tycker liksom inte att personlig utveckling och mental styrketräning är bajsnödigt och präktigt. Jag tycker att det är mitt jävla ansvar, som vuxen och mamma och fru och vän.
Jag tror på balans. I allt. Att gapa och skrika. Men också att få skratta och må bra. Att få göra fel och att få göra rätt. Men mina inlägg är mitt liv. 100 procent. Twentyfourseven. Jag är ledsen att du inte vill läsa här mer, Anna, men
(och ja, nu är jag nog lite arg, se där, även jag kan bli arg, jag kanske inte är så präktig och bajsnödig trots allt, vilken jävla tur ;)
Jag blir också ofta kritiserad för att jag är för präktig. (i min blogg, i verkligeheten händer det aldrig)
SvaraRaderaSjälv hade jag inte orkat leva med mig själv om jag inte hela tiden gjorde mitt bästa.
Så är det visst inte för alla, och det verkar provocera något enormt. Kanske lite ömma tår?
Väl rutet! Med sådant svar, kanske jag stannar ändå. Du ska veta att jag har följt dig länge.
SvaraRaderahaha, fan vad bra/Hälsar kollegan :)
SvaraRaderaJag läste det förra inlägget och kände nog att det var rätt obehagligt. Eftersom det ser ut som att du skriver om vardagsroblematik, men samtidigt bara beskrev vackra floskelliknande lösningar så kändes det liksom inte trovärdigt. Att tala om yogans möjligheter (Ja, jag är dessutom Juul-tok också)i mammavardagen är superintressant och något som jag kämpar med dagligen.
SvaraRaderaIntressant att du skrev detta inlägg, för jag tänkte just att jag skulle ta bort dig bland mina feeds.. ;-)
Lycka till i din personliga utveckling!
Intressant inlägg du skrev om att lotsa barn. Rolig uppföljning idag! Småler lite för mig själv. Jag har inga egna barn än men har jobbat med små barn tidigare. Det är nog lättare att sätta gränser, vara förstående och ha tålamod med andras barn än sina egna. Något jag fått för mig iallafall. Jag fick mig också en funderare om det verkligen kunde vara sant allt det fina du skrev.. det är verkligen tålamodsträning. Men jag förstår mer hur du tänker när jag läst kommentarer och uppföljningstexten. Alla gör sitt bästa med det som de har, så tror jag.
SvaraRaderaÄr det rädsla som ligger bakom provokation tänker jag. Jag gillar din innerlighet Maria. Och alla är vi bajsnödiga, som tur är. Kram.
SvaraRadera*Fniss* Så blir det när man skriver från hjärtat, många blir fundersamma, ilskan och tror att man ljuger. Jag känner igen det så väl! Men som du säger, vi har alla olika sidor förståss och man väljer vad man vill lyfta fram. Och this is my life - sådan underbar låt! Gåshud över hela mig. Och bajsnödig - står för en hel del eller hur? Saker man vill bli av med...
SvaraRaderaKram!
Men slåss gör du väl ändå inte? Det var bildligt talat va? Eller är det mannen som får sig en smocka ibland? ;-)
SvaraRaderaJag har samma grundsyn som du och försöker leva efter det så långt det är möjligt. Men jag finner det inte möjligt att alltid klara av att vara den mamma jag vill vara. Men så länge det är det hållet man strävar mot och så länge man oftare lyckas än misslyckas, är jag nog nöjd.
Fast på ett område skiljer vi oss åt. När dottern ska klä på sig så måste hon klä på sig - i den situationen är jag helt ointresserad av vad hon vill göra, hon måste helt enkelt. Ganska genast också, inget lirkande.
Minns när jag ägnade hela spädbarnstiden åt amning och vara nära, då du sa att du aldrig skulle haft tålamod och ork att göra som jag. Nu är det jag som säger att jag aldrig skulle haft tålamod och ork att fråga min dotter vad hon vill, när hon inte vill klä på sig.
Om Signe skriker och protesterar vid påklädning när ni ska hem från dagis, hur gör du då? Är nyfiken på det. Man ser så många olika varianter. Har sett mammor på dagis som låter sina barn ligga och skrika på golvet långa långa stunder och försöker locka och lirka genom att tala om vad de ska få när de kommer hem.
Själv klär jag på, hur mycket det än skriks och sprattlas. Noll tålamod med sådant. Plus att jag tycker att det bara är för barn att lära sig vad som gäller i den situationen. Att det inte är förhandlingsbart.
Kram!
You go girl!
SvaraRaderaSå länge man gör det man tror på och tycker känns rätt, så brukar det bli bra. Sedan är ingen av oss perfekt - och tur är väl det ;-).
Bra skrivet, både i går och idag!
Stå på dig! Ditt liv är ditt liv ingen annans!Kram
SvaraRaderaJag är i påklädningsfrågan som "Att vara mamma". Men jag tycker inte att det handlar om att man inte har tålamod. Snarare att jag sätter en gräns. Jag tror på gränssättning. Jag tror på att man behöver vara trotsig och få skrika och protestera men att jag som mamma visar vad som är okej och vad som inte är okej. Jag känner verkligen att min dotter blir lugn och trygg när jag är väldigt bestämd ibland. Som vid påklädning. Blir jag "mesig" och lirkar och pockar så blir hon vansinnigt "trotsig". Det är som att om jag förstorar en sak genom att försöka muta henne så blir det värre.
SvaraRaderaHur som helst så tror jag på att många gör olika, många gör lika. Jag finner det intressant och utvecklande att få läsa om hur olika folk gör olika med kanske ibland lika resultat. Det är utvecklande att få ta del av andras tankar om man nu står still och stampar på ett ställe man inte vill vara på.
Barnuppfostran tror jag är ett hett ämne :P Always.
Vad blir nästa ämne du tar upp måntro? Läsk och godisfrågor, barnrelaterat?
hahahaha. åh!
SvaraRaderacoolt det här. vad det berör.upprör.rör om helt enkelt. lite spännande ändå. tycker den här lilla fröken blund som sitter med hjärtat i halsgropen och förmodligen hade tagit till lipen om hon fått en sån sur kommentar, och blivit kallad bajsnödig.
men jag håller med. att det är roligt oxå.
sen kanske det är lite fusk. eftersom jag känner dig. och känner inte att du och präktig riktigt går hand i hand...
tycker det är lite synd,att din text blir ångestskapande för en del. och,jag tycker det är lite synd att du måste skriva om dina misslyckanden, för att läsare ska tycka att det är okej. en del skriver ju det, att de önskat att du skrivit det från början.
jag skulle vilja skriva som kommentar till ditt förra inlägg; fan va skönt. fan va coolt. att du hittat ett sätt. som funkar. som du delar med dig av. dessutom.
hurra för det.och dej.
jag håller med dig i mycket. inte i allt.men en hel del.
och snart kan vi träffas o diskutera det, för snart har jag snytit ut allt snor som sitter ivägen. snart så...
stor kram till dig din bajsnödiga rackare:)
Kattmamman - ja, jag håller med. Jag skulle inte kunna leva med mig själv om jag inte hela tiden gjorde mitt bästa. Sedan tror jag att vi alla (ja nästan alla i alla fall) gör vårt bästa för stunden men att vi klarar det på lite olika sätt. Men präktig är det sista jag är, i alla fall om jag får bestämma själv ;)
SvaraRaderaAnna - roligt att höra att du följt mig länge, det gör mig glad. Och så kanske du stannar också, vilken tur att jag är mänsklig och kan skriva annat än bajsnödiga inlägg. Fast jag föredrar mina bajsnödiga inlägg om jag själv får välja ;)
Kollega - och då frågar jag mig ju såklart VAD som är bra?! Det får du förklara för mig
Vinkona - Trist att du tyckte att mitt förra inlägg var obehagligt. Jag beskrev min syn på att lotsa barn genom livet och jag har svårt att se att det inlägget är obehagligt. Om jag hade skrivit om aga och skamvrår och elaka påhopp så hade jag förstått obehaget. Kunde vara intressant att veta vad som väcker ditt obehag så mycket.
Och vackra floskeliknande lösningar på vardagsproblematik har jag också svårt att se att det är. För det ÄR verkligen så jag hanterar vardagsproblematiken, och jag förstår inte hur det kan vara obehagligt och floskelliknande eller icke trovärdigt. Jag fattar inte det. Och du är ju inte den enda som tyckt det. För mig skulle det, som sagt, vara obehgligt om jag läste om mammor som dagligen skrek på sina barn och lät sin egen frustration och trötthet gå ut över barnen. För DET är obehagligt. Och onödigt. Men visst, jag är också människa och trött och frustrerad. Men jag hanterar det på annat sätt. Så allt det fina jag skrev, ja det är sant. Men det är inte lätt. Och det har jag inte heller skrivit att det är, jag skrev till och med att det är en svår konst, men den där meningen är det som om några av er helt har missat. Och kanske är det som kattmamman skriver här uppe, att jag trampar på en öm tå. Men det var inte min mening, jag nappade bara på en kommentar om att skriva om barnuppfostran, det var en av mina läsare som var nyfiken på det.
Men...som jag alltid skriver och säger, det är tur att alla människor är olika. Och min sanning är inte din sanning. Den är just min.
Miamaria - ja, kanske är det så för vissa, att det är lättare att vara mer tålmodig med andras barn. För mig är det nog tvärtom även om jag är tålmodig även där.
Och ja, allt det fina jag skrev är sant, det är verkligen så jag hanterar vardagsproblematiken. Sedan gör jag misstag ibland, såklart, men då tar jag konsekvenserna av det och ber om ursäkt. Och sedan är det kanske så att små barn är små problem och stora barn är stora problem som Anette skrev om i en kommentar till mitt förra inlägg. Och ja, så kan det vara, men jag kommer att hålla kvar vid mina kärleksfulla och tydliga gränser då också, och inte låta min egen frustration och trötthet gå ut över dem, DET är nog det minsta en tonåring behöver. Med det inte sagt att jag inte blir arg. Men det är skillnad på att bli arg och arg, om du föstår vad jag menar. I alla fall är det så för mig.
Sanna - tack söta du! Och ja, vilken tur att vi alla är bajsnödiga, lite till mans sådär ;)
Annika - ja, det är nog det där med att några tror att jag ljuger och hittar på som är det värsta. För jag har verkligen kämpat mig dit där jag är idag, det har inte kommit gratis och när jag skriver om det och om det som är min sanning och får kastat i ansiktet att jag är bajsnödig och präktig och ljuger och skriver icke trovärdiga saker..ja då sticker det till i hjärtat.
Som att lotsa sina barn tydligt och kärleksfullt någonsin skulle vara fel.. Jag fattar inte det, samtidigt som jag fattar att jag borde ha skrivit att jag är mänsklig också. Fast jag är det. Ja, du fattar.
Kram till dig! Och ja, bajsnödighet handlar ju verkligen om att bli av med något ;)
Och här kommer fortsättningen:
SvaraRaderaAtt vara mamma - jag varken gapar, skriker eller slåss. Det gjorde jag förr, innan barnen kom, men inte nu längre. Det hände något med mig när jag började yoga, fick barn och började min utbildning. Tack och lov. Men det var som att jag behövde skriva det. Som att jag inte var mänsklig och operfekt annars. Så, ja. det är bildligt, även om jag visst kan skrika på mannen ibland.
Och att amma och vara nära, det gjorde jag ju också, med båda barnen. Det var väl mer den långa nattningsrutinen som jag sa att jag inte skulle ha tålamod till, eller minns jag helt fel nu? Jag låg ju på soffan och ammade Siri hela dagarna när Signe var på dagis känns det som.
Och när Signe inte vill klä på sig när vi ska gå från dagis så får hon två alternativ, antingen klär hon på sig själv eller så gör jag det, för från dagis ska vi gå. Jag brukar säga att jag vill hem, att jag inte har lust att stå i den trånga dagishallen. Hon köper det för det mesta även om hon springer undan ibland. Men jag låter henne aldrig ligga på golvet och skika och försöker trilska. Jag trilskar aldrig med henne. Det är tydliga gränser hela tiden även om det innebär att jag frågar henne om vad hon vill göra. Jag är allt annat än mesig där. Fast det vet du nog. Och när det verkligen är saker som hon inte kan vara med och bestämma då brukar jag säga "Signe, det här är inte förhandlingsbart, här är det jag som bestämmer, så är det bara" då fattar hon alltid allvaret och ger med sig. Ja, oj, det här skapar en massa frågor och funderingar märker jag. Får kanske skriva ännu ett inlägg :)
Ulrika - ja, oj, det här har varit intressanta dagar. Vilka kommentarer. Puh! Men kul och lärorikt. Tack för din kommentar!
Toril - tack vännen!
Frida - jag lirkar aldrig med Signe. Jag är tydlig och bestämd. Hon vet att hon behöver klä på sig och trotsar hon mycket får hon två alternativ, antingen klär jag på henne eller så får hon klä på sig själv. Jag låter henne aldrig ligga och skika på golvet och trilskas. Ja, du kan läsa mer i min kommentar till Att vara mamma här ovan.
Tack för dina tankar! Och ja, läsk och godis, barnrelaterat, det kan jag nog skriva om ;)
Men herregud, jag är ju för balans i det mesta, det borde ni bloggläsare veta vid det här laget ;)
Fröken blund - ja, se till att bli frisk så att vi kan diskutera det här vidare. Verkligen. Och ja, du vet ju att jag är allt annat än präktig ;)
Tack för dina fina ord vännen!
Nej, såklart är du inte "perfekt" - ingen är det! Och visst vore det hemskt om våra barn växte upp i tron om att vi var perfekta och att de hade press på sig att bli det också. I en familj ska alla känslor vara tillåtna. Det du skriver handlar ju helt enkelt om att ha ett schysst förhållningssätt mot sina barn. Hur kan det vara provocerande? Att inte låta sin egen stress eller frustration gå ut över barnen och alltid sträva efter att se barnet utan att bedöma det. Det borde ju vara allas målsättning. Eller? Du är ju dessutom väldigt tydlig med hur mycket du kämpat med din egen utveckling så varför avfärda dig som präktig? Jag tycker du skrev ett bra inlägg om att lotsa barn! I en del håller jag med helt och fullt och i annat väljer jag andra vägar. Vi är ju alla olika och tur är väl det!
SvaraRaderaAnna - det handlar nog mycket om att trampa på ömma tår. Jag kommer hela tiden tillbaka till det känner jag. För jag skriver ju om mitt förhållningssätt mot mina barn och hur det kan vara provocerande,ja, det förstår jag faktiskt inte riktigt. Sedan väljer vi alla olika vägar eftersom vi är just olika. Tack!
SvaraRaderaJa, jag uttryckte mig lite kortfattat och slarvigt. När jag skrev att vara nära och amma hela tiden, då syftade jag på att jag låg bredvid henne precis hela kvällarna och nätterna utan att kunna flytta mig därifrån, eftersom hon då vaknade och blev ledsen. Och att det var det du sa att du aldrig hade haft tålamod till. Att du också ammade massor vet jag ju.
SvaraRaderaDet låter ju väldigt juulskt, att du säger till Signe att du vill gå hem och att du inte vill stå kvar i hallen. Där är du tydlig med vad du vill, dina gränser. Och det är ju bra. Och missuppfatta mig inte, jag tycker ju att det du skrev igår är jättebra och tycker som du i det mesta. Det var mest bara den här påklädningsgrejen jag blev intresserad av att veta mer om, varför du frågar Signe vad hon vill då. Och nu har du förklarat lite mer. Tack. Godnatt, sov gott.
Har med intresse följt sista dagarnas diskussioner här. Du lyckades nog pricka in alla möjliga känslor, även hos mig. Bra som dåliga. Diskuterar gärna vidare i Nyköping senare i vår ! Kramar från H.
SvaraRaderaHm..ja jag vill också bara säga, att jag följt dessa senaste inlägg nu och fylls av så många tankar, som jag känner att jag behöver marinera lite. Så just nu säger jag bara: Tack för intressant läsning. KRAM
SvaraRaderaAlla är vi olika. Jag tycker du är tuff som står för dina tankar. Intressant.
SvaraRaderaOj, vilka reaktioner! Verkligen intressant att läsa alla kommentarer! Det är så roligt att du berör.
SvaraRaderaI framtiden kan det bli andra saker, men det jag just nu tar med mig från ditt inlägg är att försöka undvika "duktig" och "fin".
Stor kram!
Jag har flera frågor och funderingar över som jag gärna skulle vilja höra hur du gör (jag önskar jag var mer som du men är inte där ännu men jobbar på det!).Mitt ena barn är drygt 2 år
SvaraRadera1. Vilka alternativ skulle du ge till en pojke som ligger och skriker på mataffärsgolvet alternativt skriker över något han vill ha. Jag har börjat prata med honom innan vi går in i butiken om hur vi ska ha det och nu fungerar det nästan alltid. Tyvärr blir ibland alternativet om han inte sköter sig att han inte får ha nappen i vagnen (dumt hot jag vet men jag vet inte vad jag ska ha för alternativ). Kan du ge uppslag?
2. Jag är skrikig och gapig ilband när jag blir irriterad eller frustrerad. Hur hanterar du dessa känslor nuförtiden eftersom du inte är sådan längre!?! Jag vll inte vara skrikig och gapig. Jag vill vara sansad. Tips på hur jag utvecklar mig själv!?!
3. Hur sätter man gränser mot sina svärföräldrar som jag upplever ilband "kräver" att de ska få ha barnbarnet. Vi fick ju inte barnbarnen för deras skull! Ja, ja jag vet att vi ska vara tacksamma för all hjälp vi får men jag tycker det blir för mycket av det goda och vill kunna säga nej utan att det ska bli sura miner. Att någon månad blir det några timmar vi ses för att nästa månad blir över en helg men att de inte kan begära att det ska vara en helg varje månad etc.
Jag har nog fler frågor och funderingar jag skulle vilja få din input på!
Tackar så mycket på förhand!
Tränar upp mig fysiskt efter två täta graviditeter och nu börjar jag jobba på mer den mentala biten (de kom så snabbt och tätt att jag inte har hunnit med riktigt varken fysiskt eller mentalt).
Oj det blev ett långt inlägg. Hoppas du ahr tid att svara!
Tack!
Anna (en annan Anna :-)
Jag tyckte att glappet mellan "sanningarna" och människan som (jag upplevde) skrev var obehagligt.
SvaraRaderaDet du skrev om synen på barn, hur vara och leva skriver jag under till 100% på! Men jag trodde nog att du trodde att du var och gjorde så, vilket man ju förstår att den människan inte finns. Det var obehagligt att någon skulle framställa sig som så helig.
Och huh för skamvrår, time out och grejer..! Håller helt med!
H -shit, ja, de här dagarna har verkligen varit känslomässig berg-och-dalbana för många, verkar det som. Konstigt, eftersom jag beskriver mitt förhållningssätt, inte alla andras. Jag diskuterar gärna vidare. Och för övrigt tycker jag att vi bokar Nyköping snart, snart. Kram till dig
SvaraRaderaBorgarbrackan - marinera på du och återkom gärna med dina tankar.
Hannah - ja, alla är vi olika. Det här är mitt förhållningssätt tillb barn, inte alla andras, verkar dock som om några blandat ihop det.
C - ja, det är kul när det blir diskussioner här. Kram och tack för dina tankar
Vinkona – Jag tror inte att jag är sådan som jag skrev. Det ÄR mitt förhållningssätt. Heligt eller ej. Men ingenting kommer gratis, det är en svår konst (som jag också skrev i mitt första inlägg). Och det är också MITT förhållningssätt, vilket inte innebär att den behöver vara någon annans eller den rätta. Så jag förstår inte riktigt hur du menar, du håller med om förhållningssättet men tror inte att någon kan leva efter det? Jag gör det, varje dag. Det är enkelt ibland och jävligt svårt andra dagar, men det går.
Att vara mamma - ok, då förstår jag. Och ja, det är nog lite juulskt att göra som jag gör. Jag gillar det och det funkar för oss
SvaraRaderaAnna - tack för dina tankar. Jag har svårt att ge råd. Jag känner inte dig och din familj och vet inte hur er vardag ser ut. I svaren nedan utgår jag därför hur jag skulle göra när det gäller Signe, men det betyder inte att det gäller för alla barn. Jag vill verkligen poängtera det, alla barn är olika, alla familjer är olika och det gäller att hitta det som passar för just din familj.
SvaraRadera1) Jag skulle sätta mig ned bredvid Signe och fråga varför hon skriker och är arg. Om hon då skulle säga att hon ville ha en leksak skulle jag tydligt och bestämt säga "nej, du får ingen leksak". Om hon skulle fortsätta skrika skulle jag säga "det är helt okej att du är arg, men du får ingen leksak" På så sätt bekräftar jag hennes känsla och att den är okej men jag är fortfarande bestämd över vad som gäller. Skulle hon ligga kvar och skrika skulle jag säga "Jag vill att du reser på dig nu så att vi kan betala och gå härifrån, om du inte reser dig själv så kommer jag att bära ut dig, du får välja". Fortsätter hon skrika bär jag ut henne.
2) Jag har jobbat och jobbar fortfarande mycket med att förstå VARFÖR jag är frusterad eller irriterad. För mig handlar det oftast om saker som inte alls handlar om barnen och då ser jag till att frustrationen och irritationen går ut över rätt person/sak och inte över barnen. Det är så lätt att man bygger upp en frustration över något som exempelvis hänt på jobbet och så går det ut över familjen när man kommer hem. Nu har jag lärt mig att ta hand om frustrationen redan på jobbet så att jag är klar med den när jag kommer hem. Och är jag trött och blir irriterad på grund av det, ja då blir det många och långa och djupa andetag för att "hämta hem" mig själv och inte ta ut det över barnen. Det är en färskvara och det handlar om att öva, öva och öva. Men också om att inte vara för hård mot sig själv. Det är okej att bli frusterad och irriterad också, såklart. Barnen behöver se alla våra känslor. Och när jag låter frustrationen eller irritationen gå ut över barnen ser jag alltid till att ta ansvar för det efteråt genom att be om ursäkt och säga ”förlåt om jag skrek åt dig förut, det var faktiskt inte du som gjorde fel, det var jag, jag var trött och sa dumma saker, förlåt”. Se det som att du är medveten om att du vill förändra ditt beteende och att du bara genom den tanken har kommit en bit på vägen. Men det är tufft och kommer inte av sig självt. Inte för mig i alla fall.
3)Om det vore mina svärföräldrar skulle jag ge uttryck för mina behov och berätta det som är viktigt för mig för att det ska funka. Men gränssättning är svårt och här kan jag nog inte säga så mycket eftersom jag inte vet hur er relation är eller hur ni är mot varandra osv. Om det är så att de faktiskt begär att de ska få träffa sitt barnbarn och ni/du inte vill så kanske du kan prova med att säga "jag förstår att ni vill träffa ert barnbarn men just den här helgen har vi andra planer. Kan vi titta på en annan helg som passar bättre?" Då står du upp för dig och dina behov men öppnar ändå upp för dem att träffa sitt barnbarn en annan helg.
Har du fler frågor är du välkommen att höra av dig igen, gärna via mejl.
Tack för dina tankar!
Tack för ditt svar.
SvaraRaderaDet där med gränssättning är jag mindre bra på och får ofta det jobbigt i efterhand för att jag inte sätter ner foten i tid men denna gång har allt gått så fort att jag har inte hunnit med. Förhoppningsvis löser sig 3:an till det bästa.
Vad gäller min äldsta så övar jag på att bekräfta hans känsla och sen ge honom alternativ. Det har fungerat rätt bra tycker jag med tanke på att vi just har börjat. Både han och jag är ju nybörjare på det här men jag gillar att ge honom två konkreta val möjligheter. Som ikväll skrek han för att han ville att hans pappa skulle lägga honom vilket inte var möjligt just ikväll. Jag bekräftade hans känsla av uppgivenhet, ledsamhet, arghet etc och sa att det var ok att skrika men att han fick välja om jag skulle stanna och då sluta skrika eller om jag skulle gå. Han valde det första och slutade nästan genast skrika när han insåg att pappa var ingen möjlighet idag.
Tack igen!
Anna - waw! Vad häftigt att läsa. Och vad härligt att ni börjat en ny resa tillsammans, du och sonen. Lycka till! Men återigen - hitta det som passar bäst för just er!
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRaderaÄh, shit i vad folk tycker. Du lever ju så som du och hela din familj trivs med. jag tyckte det var fint skrivet om barn, du är där men inte jag. Kanske präktigt kanske inte. Men inspirerande. Det gäller att ta till sig guldkorn här i livet. Att låta sig provoceras etc tar för mycket på krafterna!
SvaraRaderaMagdalena - jag skiter väldigt sällan i vad folk tycker, faktiskt, jag försöker lära mig hela tiden och det gör jag ofta av de som tycker annorlunda.
SvaraRaderaFast nu lät väl det också präktigt, haha, men sån är jag.
Fast jag blev ju lite provocerad också, och det tar ju också på krafterna. Anyway...tack för tanken!