Det är väl så. Att mitt förhållningssätt mot mina barn provocerar vissa. Jag tänker att det får vara så. För jag står fortfarande fast vid att jag inte låter min egen stress eller frustration gå ut över barnen. Och jag strävar alltid efter att se barnet utan att bedöma det. Ibland misslyckas jag. Men då tar jag hand om det genom att be om ursäkt. Genom att säga ”förlåt att jag lät arg/skrek åt dig, det var inte ditt fel, det var jag som var trött, förlåt”.
Det är MITT förhållningssätt. Jag säger inte att det är alla andras eller att det är det enda rätta. Jag är glad över diskussionen här och jag gillar mothugg, men jag gillar inte att bli anklagad för att ljuga. Eller att jag skulle låtsas vara någon här som jag inte är i verkligheten.
Jag försöker inte vara helig. Jag är mänsklig. Vi är alla mänskliga. Och ingenting är mer rätt eller fel än något annat. Vi väljer alla våra egna vägar.
Nu sätter jag punkt. För det här. För nu.
Tack! Du har väckt en massa tankar som jag tror jag behövde.
SvaraRaderaJag ber mina barn ständigt om ursäkt och ibland är det alldeles oförstående...-var du arg, mamma???
Tack igen!
Bra där!!!
SvaraRaderaJag tycker det är upplyftande att läsa om hur du tänker kring dina barn och uppfostran.
Tack... du har öppnat min ögon!!
Kram
Stå på dig!
SvaraRaderaStyrkekramar från mej
/Helle
Tack för att du fick igång oss! Och en stor kram till dig! Det kostar på att sticka ut hakan, men det är det värt.
SvaraRaderaNej, sätt inte punkt!!! Jag har tänkt på dig (på ett positivt sätt) varje dag nu, just i dessa påklädnadssituationer (som någon kallade dem). Det är verkligen mina värsta stunder under mina annars så underbara dagar som föräldraledig. Jag blev glad när lillasyster var magsjuk en dag så att jag slapp sätta på L kläder och få iväg honom till dagis. På den nivån är det. Nåväl. Du skrev som svar till någon att du i sista hand bär ut Signe från dagis. Men om det nästan alltid blir att slita på overallen/bära ut barnet?!? Många säger att det är normalt, men är det det??? Jag blir tokig! Även om jag inte alltid visar hur arg jag är så blir jag arg så jag kokar när jag förklarat och förklarat, men han bara gömmer sig. Imorse låg han först under sin säng och sedan i vårt påslakan (och sade "du kan inte ta mig").
SvaraRaderaMaggan, ett tips från mig! Be dagispersonalen hjälpa dig. Be dem säga åt din son att snart kommer mamma, nu är det dags att du klär på dig. Och så får han klä på sig själv/med hjälp av fröknarna. På det sättet bröt vi en negativ spiral och nu går det jättebra med hämtningarna, även när jag klär på.
SvaraRaderaHälsningar
Jenny
Ps. Maria, du ÄR bra. På att vara mamma, vän och framför allt på att vara MÄNNISKA. Du är ett föredöme. En härlig, rolig, cool, spontan, snygg kvinna!
Marika - det var så lite så :)
SvaraRaderaOch det verkar som om jag satt igång tankar och funderingar hos ganska många med tanke på alla kommentarer, inlägg på andra bloggar och mejl som jag fått. Jag gillar det.
Och visst kan det vara så också, att ursäkten möts med ett oförstående, Signe brukar ofta säga "det är okej mamma, vi är kompisar ändå".
Pia - tack för din kommentar. Vore kul att höra om vad som öppnat dina ögon och hur.
Helle - Jag försöker :)
Annika - och jag tycker inte ens att jag stuckit ut hakan :) Jag tyckte bara att jag skrev ett inlägg, vilket som helst egentligen. Men jag är glad över all respons även om jag reagerat starkt just när jag blivit anklagad för att ljuga och för att utge mig för att vara någon annan än den jag är.
Maggan - tipset från Jenny om att be dagispersonalen om hjälp är jättebra, då slipper du kampen på eftermiddagarna.
Kampen på morgnarna kommer du ju inte undan lika lätt, men jag tror att det handlar mycket om acceptans också, åtminstone är det så för mig. Det är ju en fas som går över, det kommer inte alltid att vara så. Jag brukar alltid se till att ha lite extra tid (dvs gå upp tidigare) för att ha tid för kurragömmaleken och "du kan inte ta-mig". För det finns det en massa av även här. När jag är med på den "leken" en liten stund, blir den inte lika spännande och då är det enklare att klä på. De gånger jag tycker att det är tuffast är just de morgnar då vi "försovit" oss och jag vet att vi måste komma iväg till dagis så att inte Signe ska missa en utflykt osv. Så för mig handlar det mycket om planering.
Och jag känner föräldrar som bär ungarna till dagis i pyjamas ibland för att det inte alls funkar med påklädningen. Det funkar det också ;)
Ta det inte på för stort allvar. Om du förstår vad jag menar!
Jenny - Tack för tips till Maggan. Och tack för fina ord om mig. Jag rodnar. För vem vill inte vara ett föredöme, och dessutom en härlig, rolig, cool, spontan, snygg kvinna!
:)
Tack för tips! Ska prata med personalen nästa vecka!
SvaraRaderaVi har massor av tid på morgonen och kommer aldrig för sent till dagis, för jag börjar "kampen" en timme innan vi ska vara där. :S Men det är just att det ALLTID blir bråk som är jobbigt. Ska funderar vidare över detta!
Tack igen!
Maggan - hoppas det blir bättre med påklädning av sonen efter prat med personalen.
SvaraRaderaOch hoppas att morgnarna blir bättre också, och det blir de ju, på sikt.
Kram från mig!
Bra att du står på dig! Kram
SvaraRaderaToril - alltid, alltid :)
SvaraRaderaJag är kanske den som startat det värsta "kriget" här. Det var verkligen inte meningen på det sättet. Jag blev provocerad av att det lät som om du aaalltid var sådär. Vilket får vilken normal förälder som helst att kanske känna sig sämre. Självklart tycker jag inte att ditt sätt och dina tankar om att lotsa barn är fel. Men det lät så felfritt att det blev präktigt och "bajsnödigt". Jag tror (kanske naivt) och hoppas att alla vill vara just så som du beskriver. Att alla strävar efter att vara så. Alla gånger kanske man inte når fram och tappar tålamodet, blir frustrerad och stressad, men att man självklart ber om ursäkt eller förlåtelse. När jag läste lotsa-barn-inlägget lät det fööör felfritt. Hoppas att du förstår hur jag menar. Kanske var allt bara en stor misstolkning, jag kanske läste för mycket "duktig mamma" in i inlägget, och det provocerade mig. Jag tvivlar inte på ditt moderskap, och faktiskt inte på mig själv som mamma heller. Jag läser, inspireras och plockar godbitar från alla möjliga håll, från bla Juul.
SvaraRaderaVill bara att du ska veta det.
Må väl.
Anna, "krigstartaren"
Anna - hej och tack för dina tankar. Jag förstår vad du menar. Och jag förstår att du blev provocerad. Så blir det ibland och det är ju helt okej faktiskt. Och ditt första inlägg var faktiskt roligt, sådär mitt i all provokation, så det var därför jag använde mig av det i uppföljningsinlägget. Så tack för inspirationen!
SvaraRaderaMå gott!