Det här med rädsla

Jag jobbar mycket med rädsla i mitt arbete som terapeut. Att se bortom den. Men också att bekräfta den, acceptera den och göra den till en del av livet. Först då, är min upplevelse, kan vi se bortom den.
För i vår värsta rädsla finns ett behov. Genom att lyssna på det kan vi hitta sanningen.

För mig som terapeut är det magiskt när klienten vågar se bortom rädslan och hittar sanningen. Och det, mina vänner, händer ofta.

Vi kan ha gråtit i många sessioner, jag och klienten (ja, jag blir också berörd och visar känslor, utan att för den skull ta över klientens behov) och så plötsligt händer något annat, något större. Som idag - när min klient genom alla tårar plötsligt bubblar av skratt och säger "vet du, jag är inte alls rädd för att dö. Rädslan finns där, men det jag längtar mest efter är att träffa mina vänner på en rejäl kräftskiva, det är ju det jag ska göra!".

Det är vid sådana stunder jag känner att jag verkligen är på rätt plats. Inte för att klienten vill gå på kräftskiva, för det är ju inte alltid det är det som kommer upp, men för att hon jobbat sig igenom rädslan och hittat sitt verkliga behov.