Jag tänker på det jag skrev igår. Om min släkting. Min vackra älva.
Hur nära det kom. Hur ont det gör. Hur svårt det är för mig att släppa.
Och jag tänker att det är precis så det ska vara.
För jag är medmänniska och vän i den här situationen. Inte terapeut.
Som terapeut är jag också medmänniska och vän. Men på ett helt annat sätt. Som terapeut släpper jag det svåra när klienten lämnar rummet. Jag avidentifierar mig för att sedan kunna ta emot nästa klient. Och för att orka. Och genom att släppa ansvaret ger jag också klienten en kärlekshandling i att säga "jag vet att du tar ansvar för dig själv". Sedan finns alla mina klienter med mig. På ett kärleksfullt sätt och i den dos som behövs.
Men när det händer något så nära mig själv så är det jag som har ett visst ansvar. Att finnas där. Att hjälpa och stötta. Så gott det går.
Efter det tunga beskedet igår var jag ensam. Jag brukar tycka om att vara ensam, men då orkade jag inte med alla tankar och känslor som pendlade mellan förtvivland och ilska. Istället åkte jag iväg och yogade. Det blev 1,5 timmes svettigt astangayogapass. Precis vad jag behövde.
Idag var jag tillbaka på yogastudion. I mitt eget rum. För att hålla höstens första terapisession. Och med mig denna höst har jag ytterligare en bit skörhet och empati. Egenskaper som förfinar mina samtal ytterligare. Tänker jag. För det är det fina med alla svårigheter som jag får tilldelat mig - att jag blir ännu mer ödmjuk inför livet.
Visst är det så.. att det är svårigheter som skapar ödmjukhet. Och mitt i all skit kan man känna nån slags tacksamhet för att få utvecklas. Hur knäppt det än kan låta.
SvaraRaderaÖdmjuk inför livet och fortsatt finputsning av den diamant vi alla är, innerst inne.
SvaraRaderastor stor kram till dig.
SvaraRaderaoch jag har inga ord. för det som hände din släkting.
Jag känner igen det du talar om fullt ut; så är de för mig också i mitt jobb. Jag tar emot, bär, stöttar och bollar tankar med dem jag talar med, men jag har blivit allt bättre på att också lämna det på jobbet för att kunna gå hem och vara hel med min familj. Faktum är att det hjälpte mig mycket att bli förälder i den processen - det går helt enkelt inte att ta jobbet med sig hem på samma sätt längre. Men, precis som du också säger, det är en helt annan sak att själv drabbas, dras in och påverkas av saker som händer i den egna vardagen. Där är det inte sunt om man tar på sig sin jobbkostym. Man måste få bli upprörd och tagen; inte minst när så svåra saker händer som du fick ta del av nu.
SvaraRaderaOch visst gör alla erfarenheter något med en; något positivt så länge man hittar redskap att bearbeta dem med. Det gäller både negativa och positiva erfarenheter. Jag brukar tänka att man förmodligen aldrig kan bli en riktigt fullfjädrad begravningspräst om man inte förlorat någon nära. Självklart förblir jag hellre en halvbra, men när erfarenheten väl kommer driver den mig i utveckling.
Kram till dig och styrka i det här fruktansvärt jobbiga du fått bära.
Fy h-vete för dessa svin ! Stackars människa för att bli utsatt nåt sånt.Tårarna kommer hos mig med. Kram H.
SvaraRaderaTror det är viktigt att du gör den här uppdelningen, nu är du "bara" medmänniska, vän och släkting. Men eftersom du också jobbar med det du gör så har du med dig dina verktyg och det tror jag kan gagna er båda. Och att bara finnas där och orka lyssna är också stort, alla orkar inte höra. Så jag skickar stora kramar till er båda igen. Vill att ni ska känna att vi är många som tänker på älvan och dig.
SvaraRaderaEmpati är en av våra allra viktigaste egenskaper som medmänniskor...kram
SvaraRaderaUlrika - ja, det går att känna tacksamhet för utveckling mitt i all skit. Men det kan ta sin tid.
SvaraRaderaNina - och så kommer genast tanken "är våldtäktsmannen också en diamant, innerst inne". Och ja, han föddes sån, men som det en hel massa jävla skit emellan. Sådant som gjorde honom till en våldtäktsman. Det tycker jag synd om honom för. Men det rättfärdigar absolut inte det han gjort mot min släkting. Verkligen, verkligen inte. Om du förstår vad jag menar.
Fröken blund - jag vet att du finns här!
K- vi har ju liknande jobb på det sättet att vi båda måste ha vår "jobbkappa" på oss och sedan ta av den när arbetsdagen är över. En tanke som slår mig - går du i handledning? För mig är det en nödvändighet och något jag också vill göra. För att orka. För att utvecklas.
Jag tror att du är en fantastisk begravsningspräst redan idag. Men livet och döden får en helt annan dimension när någon nära dör. Kram, tack för dina tankar.
H - ja, fy helevete. Det säger jag också. Gång på gång!
Annika - nej, alla orkar inte höra. I det här fallet handlar det också, åtminstone just nu, om att hon inte orkar prata. Såklart.
Kram
Toril - ja, empati är en vacker egenskap