Vi är vänner nu. Skogen och jag. Eller, ja, vi är alltid vänner, men de senaste veckorna har vi knappt träffat varanda. Den envisa förkylningen och det tuffa viruset har hållt oss isär.
Men idag. Idag var vi där, tillsammans. Och det var som om vi aldrig gjort något annat än hjälpt varandra under det där ljuvligt magiska löppasset. Jag hade pulsklockan på armen men bestämde mig för att bara låta den få vara där, att få sköta allting på egen hand utan att jag var där och kikade.
Och såhär efteråt slår det mig att det är precis så jag ska göra. Vid de flesta pass. I vanliga fall stressar jag mest mig själv genom att hålla koll på puls, antal minuter per kilometer och så vidare. Den stressen tröttar bara ut mig.
Idag flöt allting på. Jag lyssnade in kroppen och andningen och lät allting vara precis så som det var, just då.
Och efter 4,5 kilometer insåg jag att jag har flytet i kroppen. För med det tempot jag höll finns det en liten chans att jag klarar 60-minutersstrecket på söndagens tjejmil.
Vad fantastiskt roligt att du kan springa på söndag, att viruset gett vika. Många lycka till! Tack för en härlig beskrivning av din tur, jag kan nästan själv känna den fysiskt i kroppen. :)
SvaraRaderaFörstår vad du menar med att strunta i pulsklockan.. Sist jag sprang i skogen ville inte min klocka samarbeta och det var länge sen jag kände ett sånt flyt i löpningen. Tack för påminnelsen - jag lämnar min hemma nästa gång.
SvaraRaderaWow vad duktig du är!! Lycka till på söndag!
SvaraRaderaKroppen sköter sig själv, härligt!
SvaraRaderaJag har också struntat i pulsklocka och kilometertider för att försöka hitta känslan.
Det vill säga, jag gjorde det när jag sprang förut. Nu har jag inte sprungit på länge länge och dagisbacillerna stoppar troligen mitt deltagande tjejmilen på söndag.
Massa lycka till till dig på söndag! Hoppas du spränger timmen!
kram
Åh va skönt att det har vänt! Kramkram
SvaraRaderaGrattis!!!!!
SvaraRaderaJag tror inte jag kommer ut på någon mer runda innan Tjejmilen, är så trött på kvällarna. Däremot går jag en massa, uppemot 2 timmar om dagen. Det kommer få bli min träning i vinter, de dagliga promenaderna mellan Söder och Östermalm till och från jobbet. Och så får springningen återupptas när våren kommer tillbaka. Ja, så får det bli :-)
Ser fram emot Tjejmilen som avslut på den här löparsäsongen. Skippar också Topploppet.
Kram till dig, min fina vän!
Finns det pulsklockor? (Jag går på sin höjd fort... emellanåt)
SvaraRaderaSe där, man lär sig alltid någonting nytt om man följer bloggar!
Kristina - jag ser verkligen fram emot söndagens tjejmil så jag hoppas verkligen att jag kan avnjuta den. Än så länge ser det gott ut (men höger fot krånglar fortfarande en del efter sommarens stukning)
SvaraRaderaSnor och Glamour - tack!
C - vad trist att dagisbacillerna stoppar dig från söndagens mil. Hade varit kul att sammanstråla ananrs. Krya på dig!
Annika - ja, jag tycker också att det är skönt att det har vänt. Och nu hoppas jag att jag ska klara mig från resten av höstens alla baciller
Jenny - waw, två timmars promenad varje dag är ju superbra. Min egen löpning kommer fortsätta efter tjejmilen, jag ska försöka få in några rundor í veckan. Det får bli tisdagar och torsdag (som är mina terapeut-dagar då det finns tid mellan klienterna) och helgerna (då mannen är hemma). Annars lever jag ekorrhjul nu när mannen och jag går om varandra på vardagarna.
Vad bra att även du känner motstånd mot Topploppet. Var lite rädd att du hunnit boka och betala. Vi får ta nya tag nästa år istället. Kram, vi ses på söndag. Och hörs innan!
åsa- ja, där ser man, pulsklockor finns det. Fast jag ska nog strunta i min nu ;)
Ulrika - jag glömde ju få med min kommenatr till dig: Ja, jag har faktiskt struntat i min pulsklocka efter det här passet. Och det går galant. Så prova och se hur det känns för dig. Kram och tack för din tanke
SvaraRadera