söndag, september 05, 2010

Om min Tjejmil

Ja. Jag klarade den. Tjejmilen.

Egentligen var jag nog aldrig osäker på löpningen. Jag visste att den skulle hålla, men jag visste inte hur snabbt jag orkade springa efter sommarens alla infektioner.
Det jag däremot var osäker på var alla människor. När jag och Signe tog bilen in till Östermalms IP redan på lördagförmiddagen för att hämta nummerlappen var jag redo att ställa in hela loppet.
Det var tjejer överallt. Ja, det var överhuvudtaget människor - överallt.
Lägg därtill ett hxxxxte för att hitta parkering och en nedkräkt Signe (hon blir åksjuk ibland) så förstår ni kanske. I alla fall om ni är lika klaustrofobiskt lagda som jag är.

När jag sedan fick beskedet att fina J som jag skulle springa med vaknade av en dunderförkylning på morgonen och inte kunde vara med som support och stöd och medlöpare - ja, då var jag ännu närmre att ställa in.

Men min stabila man såg till att vi kom iväg in till stan. Idag. Hela familjen.
Och sedan såg jag till att morska upp mig tillräckligt för att våga ställa mig i den där startgruppen som hade som mål att komma runt timmen.

Och så sprang jag. Och blev överraskad både av att kroppen höll och att medtävlarna visserligen var många, men att banan var relativt bred.
Och backarna som jag blivit varnad för var inte särskilt tuffa (där har jag terränglöpningen att tacka, jag är van vid betydligt värre).

Vid sju kilometer var jag trött. Men först då. Och inte tillräckligt trött för att inte ha krafter kvar. Jag blev inspirerad av att så många runt omkring mig blev trötta och att jag svischade om en hel del. Jag blev också inspirerad av de som sprang om mig. Kan de så kan jag, tänkte jag.
För att inte tala om alla supportrar runt banan. Funktionärer, andras anhöriga. band och musik och hejarklackar.

Den tuffa backen vid tevehuset som a-l-l-a sagt skulle vara ett rent helvete var knappt jobbig. Fakiskt. För jag hade krafter kvar. Krafter som jag såklart skulle ha använt tidigare i loppet men eftersom det var första gången jag sprang loppet så visste jag inte riktigt hur banan skulle vara.

Så jag dansade in i mål med en tid strax under timmen. Det gör mig stolt. Över mig själv. Och över min kropp. För vi har ju inte riktigt varit överens efter sommarens alla infektioner.

(jag är tjejen i svart och rosa, med keps. Bild lånad från Maratonfoto)

20 kommentarer:

  1. hurra och grattis, du är superduktig!!

    SvaraRadera
  2. Owow!!!
    Du är superwoman, min stora idol!!! kanske att jag är med nästa år:)

    SvaraRadera
  3. Fantastiskt bra jobbat! Kram

    SvaraRadera
  4. Bra jobbat, mama! Vilken känsla att klara sitt mål efter en tuff period. Njut av det idag och många dagar.

    SvaraRadera
  5. Åh! Njut av känslan! Och vilken bra mental grej du har i att kunna bli motiverad både av att springa om och springas om.

    SvaraRadera
  6. Grattis! Blev verkligen inspirerad att försöka jag också.

    SvaraRadera
  7. Grattis! Bra kämpat.
    /Paula

    SvaraRadera
  8. Fasiken vilken adrenalinkick det måste ha varit!

    SvaraRadera
  9. Grattis. så häftigt. Jag är verkligen djupt imponerad av er som tränat upp er fysik till den grad att ni presterar på detta vis. Heja dej!

    SvaraRadera
  10. Åh så härligt att läsa! Du är stark. En förebild i många lägen. Kram!

    SvaraRadera
  11. WOW! Jag är mäkta imponerad!!!! Grattis!!!!

    SvaraRadera
  12. Vilken himla massa segrar på en och samma gång! Grattis till dem. Kram

    SvaraRadera
  13. Waw, vilken härlig respons från er. Tack snälla!
    Jag är fortfarande hög på känslan.
    Nästa år springer jag igen. Vilka hänger på?

    SvaraRadera
  14. Nämen grattis:) heja heja heja!

    Ser att du läser Kafka på stranden..berätta gärna vad du tycker..kram!

    SvaraRadera
  15. Ellinor - tack

    Toril - tack, tack. Ja, jag läser Kafka på stranden. Har precis börjat, eller snarare börjat och haft paus och läst en annan bok emellan. Men jag gillar boken, den är härligt annorlunda på något vis.
    Nyfiken på hans senaste också, har du läst den?

    SvaraRadera
  16. Vad du är bra!
    Nästa år ses vi där :)
    kram

    SvaraRadera
  17. Maria - tack!

    C - ja, nästa år ses vi garanterat där! KUL!

    SvaraRadera

Tack för just din tanke, den är viktig!