Vi träffas varje onsdag eftermiddag. I den moderna kyrkan en bit ifrån vårt hus. Fyraåringarna sjunger och dansar. Föräldrar och syskon är välkomna att vara med. Prästen är sådär skönt modern och öppen och avslappnad (han har vigt mig och mannen och döpt tjejerna och vi är till och med vänner på Facebook och det sistnämnda är modernt bara i sig).
I onsdags pratade ledaren för kören om allhelgonahelgen. Om att tända ljus på gravar och om att tänka på de som kanske inte längre finns omkring oss.
Något barn tänkte på sin morfar, en annan på en hund.
En flicka satt helt tyst. Precis som Signe. Så jag tänkte inte så mycket mer på det.
Efteråt satt hon med blöta kinder i sin pappas knä. Pappan var där med henne och flickans lillasyster. Jag hörde hur prästen bad om ursäkt för att det kanske blev för nära, att prata om döden på det sättet.
Pappan säger
”Ingen fara, men F började tänka på sin mamma, så det blev jobbigt”.
På sin mamma. Hon har ingen mamma. Inte hennes lillasyster heller. Han har ingen fru.
Han har barn som är lika gamla som mina barn och han är alldeles ensam i föräldraskapet.
Och mamman får inte uppleva det alldeles magiska att få vara med i sina barns liv.
Minnet dyker upp titt som tätt. Det är starkt. Det gör ont.
Och jag tänker hur lätt det är för mig att ta föräldraskapet för givet. Trots att det inte alls är det för mig. Den där vackra flickan påminde mig om det.
Jag tänker på det där ibland. Eller ganska ofta faktiskt. Hur det skulle vara för mina barn om någon av oss föräldrar försvann, dog. Och jag tänker att det skulle prägla deras liv för alltid. På något sätt. Jag tänker mycket mer på att ta vara på mig själv; cykla med hjälm, se mig för när jag går, inte ta onödiga chanser och samtidigt vet jag att det inte går att skydda sig från allt. Så är livet. Men jag kan i alla fall skona dem så gott jag kan. Och vara tacksam över att vi har varandra just nu. Det är verkligen nåd, det. Kram!
SvaraRaderaDet är omöjligt att ta in. En sån förlust. En sån start på livet. Liknande tankar snurrar ju ibland, men jag försöker att inte tänka på dem eftersom jag inte pallar. Jag gör allt jag kan för att leva i förnekelse om att någon enda i min närhet eller jag själv någonsin kan eller kommer att dö. Modigt, jag vet.
SvaraRaderaÅh, usch. Jag blir helt kall när jag läser ditt inlägg.
SvaraRaderaPrecis som Kajsa här ovanför lever jag i full förnekelse över att något sådant skulle kunna hända min familj.
Kram!
Den skräcken har blivit vår vardag. Barnen lever med ett hål i hjärtat, ingenting kan fylla det hålet. Ingenting, någonsin.
SvaraRaderaSå viktigt att bli påmind om vad man har och inte har. Nivåerna av allt i livet. Tufft för den lilla familjen, alla på olika vis. Men det kan vara viktigt att veta, om man kan stötta på något sätt eller hjälpa till. Kram för ännu ett klokt inlägg
SvaraRaderaK - ja, det är nåd. Att ha varandra, just nu. Och det är det enda vi kan påverka tänka jag. Nuet. Och att såklart vara rädda om varandra så gott vi kan. Men livet och döden går det aldrig riktigt att skydda sig helt mot. Sedan tror jag att vi kanske tänker lite extra på det, du och jag, som jobbar med döden nära. Ja, du på ett helt annat sätt än jag. Men jag tror att du förstår vad jag menar. Kram och tack för din tanke.
SvaraRaderaKajsa - den där förnekelsen tror jag är väldigt vanlig. Och rätt så sund ändå. För varför gå och tänka på det svåra. För mig blev det en annan sak när min pappa dog, då kom döden så ofantligt nära. Och det förändrade något i mig. Så jag tycker visst att du är modig, på det sätt som är rätt för dig. Kram
C - jag hänvisar till kommentaren ovan för jag vill säga samma sak till dig. Kram!
Anonym - Här vill jag krama om. Riktigt, riktigt ordentligt!
Annika - och stötta kan man alltid, på något vis. FÖr mig blev det ett extra leende till mannen. Utan att för den skull vara för på. Om du förstår vad jag menar. För jag minns själv hur det var när min pappa dog och alla tyckte så väldans synd om mig hela tiden, jag hatade det. Men jag var ung vuxen då. Och vi är alla olika. Kram
Åh, nu rinner mina tårar nerför mina kinder för jag blev påmind om att det finns två små gossar som mist sin mamma i cancer... Hon blev bara 34 år... och min stora fråga är varför???
SvaraRaderaAnonym - ja, varför? Det är min fråga också. Livet är en gåta många gånger. Kram till dig!
SvaraRaderaDet var jag som var anonym, det var inte meningen..Anette.
SvaraRaderaAnette - ingen fara, du får vara anonym om du vill. Er vardag är tuff, det förstår jag. På många sätt och vis. Kram
SvaraRadera