Jag var fyra år när jag blev förälskad.
Fyra år när jag satt vid köksbordet och tragglade, ville veta mer, ville kunna mera.
Med en tålmodig mamma fick min kärlek det utrymme i mitt liv som det behövde för att växa sig starkare. Och stanna.
Kärleken till orden.
Jag skrev mitt namn. Jag skrev andras namn. Jag hittade på egna sagor. Jag läste sagor. Jag läste allt.
Biblioteket blev en fristad när livet runt om brusade. Så är det fortfarande.
Så - ja- min första kärlek var kärleken till orden.
Kärleken till en annan människa kom några år senare. Han var mörkhårig och blåögd och vi bestämde oss snabbt för att gifta oss med varandra. Då var vi sju år. Sedan var vi ihop tills vi gick i femman. Vem av oss som gjorde slut minns jag inte. Däremot minns jag tydligt att vi blev ihop på riktigt i åttan. Det var jag som kysste honom. Den första riktiga kyssen.
Kärleken till orden består. Kärleken till den mörkhåriga pojken är slut sedan länge.
Åh, jag har också sådan kärlek till orden. Och biblioteket var min plats i många år. Så härligt! Orden består, pojkar kommer och går :)
SvaraRaderaAnnika - vilken tur att just orden består, känner jag :) De där pojkarna, ja de kan komma och gå lite. Tack för din tanke kära du!
SvaraRadera