Resväskorna är packade. Bilen tankad. Barnen förväntansfulla.
Imorgon, om väder och vind tillåter, åker vi drygt fyrtio mil söderut för att tillbringa helgen hos min storebror.
Den storebror jag alltid längtade efter när jag var liten. Den storebror jag inte trodde att jag hade. Den storebror som blev en del av mitt liv när min pappa gick bort. För det var då, i bouppteckningskaos och begravningstårar som det uppdagades att jag och mina två systrar hade en storebror. En halvbror. Vår pappas son i ett tidigare förhållande.
Och utan att gå in på hur och när och varför det blev som det blev så är jag oerhört glad och stolt över den här storebrorsan även om han idag kanske känns mer som en kusin än just en bror. Vi ses, hyfsat regelbundet, och vi hörs varje vecka. Vi vet vad som händer i varandras liv och vi gillar att vara en del i varandras liv. Och det är fint.
Ännu finare är mina systrar. De älskade två. Mellansyrran som är tre år yngre än jag. Och så sladdisen, lilla S, som är drygt tolv år yngre än jag. Vi hänger rätt bra ihop nu, alla tre. Och den där känslan av att S är den där lilla skitungen (med kärleksfull betoning) finns inte. För - shit - vi är ju rejält vuxna nu, alla tre.
oj, det måste varit omvälvande att mitt i allt arbete kring din pappas död plötsligt få en bror.
SvaraRaderaVisst är det fint att åldersskillnader så enkelt suddas ut när man blir lite äldre!
Samma sak hände en god vän till mig, hon fick en storasyster vid bouppteckningen...Men det var ingen solskenshistoria och den "nya" systern ville inte ha någon kontakt. Ni verkar ha fått det fint.
SvaraRaderaEtt stenkast från fyndet - jag minns mest att jag tyckte att det var ganska spännande, kanske eftersom jag alltid längtat efter en storebror. Men en omvälvande tid var det absolut
SvaraRaderaAnnika - ja, jag är glad att vi fått en fin relation. Även om han ibland känns mer som en kusin än som en bror så är han ändå en del av mig på något vis, det är häftigt!