Dag 13 – Den här veckan

...inser jag återigen att det jag saknar mest från livet innan barnen är tiden för vila och återhämtning. Särskilt vid sjukdom.
Jag vaknade med feber idag, efter över en veckas rejält hostande. Jag ville inget annat än att ligga kvar i sängen. Det var omöjligt. Även om mannen var hemma (eller kanske just därför) så var båda tjejerna som magneter på mig. De älskade små. Och fick de inte vara nära stod de utanför och ropade ( i alla fall lilla Siri).

Jag vet att jag tänkte "åh, låt mig bara få vara sjuk, det är så synd om mig" hur många gånger som helst. Jag försökte sova när Siri sov lunchsömn men givetvis sov hon sitt kortaste pass i mannaminne. Jag försökte sova när de var med mannen nere i källaren för att hitta adventspyssel, men då bråkade de så mycket samt spelade samma låt på keyborden, om och om igen, högt, så jag bara vaknade. Och vaknade jag inte av det så vaknade jag av min egen hosta.

Sedan satte jag mig vid teven och tittade på Bolibompa tillsammans med dem. Och Doreen sjöng så sorgligt om en flicka vars mamma var så sjuk, så sjuk att hon till sist gick bort (tror jag, jag kunde inte titta klart) och jag grät så att jag hulkade för att jag tänkte på att det såhär är det för många barn, de har ingen mamma, de har förlorat en förälder. Och där satt jag och var lite febrig. Herregud.
Signe lade handen på min arm och sa "men mamma varför är du så jätteledsen?" "Jag tycker att den här sången är så sorglig" svarade jag. "Jag tycker att den är fin, men du vet ju att du alltid kan gå ifrån teven om det är något som är otäckt, eller hålla någon i handen, vill du hålla min hand?"

Kloka fina unge. Enkla jäkla feber.