Dag 21 – Ett annat ögonblick

Jag minns rummet med sina bjälkar i ek och fönstret som vi hade öppet hela tiden och där våra yogamattor hängde på vädring över natten.
Jag minns slottet i närheten och havet strax nedanför där vi badade varje kväll.
Jag minns doften och ljuden och smaken av hela den där yogaveckan. Den första yogaveckan i mitt liv.

Och jag minns också badrummet med sitt vita kakel och gråa klinkergolv där jag tillbringade några av mitt livs värsta timmar.
För det var under en teknikklass i yoga som jag började må illa. Jag försökte andas bort det men det blev bara värre. Jag viskade åt min vän att jag skulle avvika ett tag och att vi kunde ses efter lektionen, att jag skulle möta upp henne i äppelträdgården utanför.

Det gjorde jag inte.

Istället var det hon som hittade mig i det där badrummet - skakandes och gråtandes och alldeles, alldeles slutkörd.
För det var där och då som livet kom ikapp mig. Det var där som all inre och yttre stress slutligen fick nog. Men jag förstod det inte då. Förstod inte att jag kommit i kontakt med mitt riktiga jag och min innersta längtan. Jag trodde att jag blivit magsjuk eller matförgiftad. För jag hade kräkts så att jag faktiskt trodde att jag skulle dö. Så ont gjorde det.

Senare på kvällen kom min yogalärare upp på mitt rum. Hon hade med sig saltad fil som hon sa att jag skulle må bra av och så satte hon sig på sängkanten, lade sin hand på min arm och sa - "du vet att yogan är bra för dig va, att det här är rätt väg?"

Och det var då, med hennes hand på min arm och med den där salta smaken av fil mot tungan som jag inte bara förstod det. Jag k-ä-n-d-e det.

Kvällen därpå avbröt jag yogalägret för att åka hem. Min kropp orkade inte.
Någon månad sedan anmälde jag mig till yogalärarens höstkurs.