Kroppen har längtat ut sedan den första snön föll. Och så har det liksom inte blivit av. För att jag varit för trött. Eller prioriterat yogan. Eller helt enkelt inte haft tid.
Men så bestämde jag mig bara. Och lånade skidutrustning av vännen K. Och gav mig ut i spåret.
Och där hänger jag. Mest varje dag. Eller ja, i alla fall de tre senaste dagarna. Och fler lär det bli. Hoppas och tror jag.
För det är i skogen jag rensar tankarna som bäst. Och det är också i skogen som tankarna får fara fritt. För även om jag försöker leva i nuet så finns det ju tillfällen då tankarna behöver vara de enda som finns. För stunden.
Jag jobbar bra i skogen. Jag terapeutar liksom. Både mig själv och mina klienter (som hänger med där också, bland tankarna)
Och sen är jag behagligt trött. Och klarar att stilla tankar, behålla tålamod och finnas där, i det enda vi har och kan påverka - nämligen nuet.
underbart! inspirerad av dig har jag bokat in en skidåkningsdejt i stans finaste skidspår på söndag. hurra!
SvaraRaderaÅh så skönt det ser ut! Bättre terapi finns inte.
SvaraRaderaLåter skönt. Ska försöka komma iväg också.
SvaraRaderaFrisk luft. Andning. Skogens famn. Hm, det ÄR nåt särskilt. Unnar dej!
SvaraRaderaFrida - härligt! Hoppas att du får en riktigt, riktigt bra skidtur
SvaraRaderaUlrika - ja, det är riktigt bra för själen det där skidåkandet
Annika - ja, försök - det är ljuvligt
Nina - ja, skogen är det något särskilt med. Jag har längtat efter mina löpturer där, men det här är minst lika bra.