Att gå emot sin familj

Igår tog jag ett beslut.
Ett lätt beslut för mig. Jag behövde inte ens överväga det.
Men det är ett beslut som inte kommer att accepteras inom min familj. Eller snarare, inom mannens familj.
Ändå känns det helt rätt. Och när det är rätt så är det lätt, som jag brukar säga. Och tvärtom - när det är lätt är det rätt.
Det handlar om min magkänsla. Att lyssna på mig och mina värderingar.

Det finns ett sommarställe inom familjen. Ett stort sådant. Ett alldeles fantastiskt sådant.
Där finns också grannar. Grannar som vi umgås med och grannar som vi inte umgås med.
Grannar som är fantastiska. Och grannar som är mindre fantastiska. Precis så som livet ser ut i största allmänhet.

Det är grannarna som är lite mindre fantastiska som mannens familj hamnat i fejd med. Det började med ett svart bryggbygge och någon flyttad tomtgränspinne. Så mycket är jag med, olagliga grejer är aldrig, aldrig okej.
Sen har det spårat ut. Ganska mycket. Och nu ligger fejden på en ganska låg nivå. En nivå som jag hållit mig ifrån. När jag är där så njuter jag av att vara där, inte se det som skulle kunna missuppfattas, förstoras och förvrängas. Och så vitt jag ser och upplever så finns det inget sådant. Alls.

Nu vill mannes familj att jag skriver under en skrivelse och ger en av dem fullmakt att föra min talan i ärendet hos en myndighet.
Och jag gör inte det. Jag skriver inte under och ger min fullmakt till något som jag själv inte har upplevt. Jag kan inte stå bakom anklagelser och upplevelser som inte är mina.

För den goda sakens skull, säger någon av dem. Nej, säger jag.

Och jag vet inte om jag är helt dum i huvudet eller klok. Egentligen spelar det ingen roll, för jag känner så starkt vad som är rätt här. Och jag kan inte gå emot mina värderingar för att göra någon annan glad.

(Men ändå - hjälp,tänk om jag blir helt utmobbad nu?)