måndag, april 18, 2011

Att vara familjens projektledare

Jag har precis rensat bort mina och barnens vinterkläder och skor från hallen. Tvättat av, ställt ner och hängt upp i källaren.
Jag gjorde samma sak i höstas/vintras. Fast då handlade det om sommarkläder.

Och det slår mig att jag gör det igen, är den som tar tag i saker. Det är likadant att rensa bort kläder som blivit för stora eller för små för barnen. Det har på något underligt vis också blivit mitt ansvar. Trots att varken jag eller mannen bestämt det. Likaså att bädda om i sängarna, lämna in semesterlistor på dagis och överhuvudtaget vara den som drar igång saker (som källarrensningar och liknande). Och en rad andra saker.

Det finns en hel bok om det. Den heter Familjens projektledare säger upp sig. Den handlar om att vi ska sluta curla våra män. Jag har faktiskt inte läst den, men jag funderar på att läsa den. Jag tror att den kan lära mig en hel del.

Mannen håller nog inte alls med om det här, för han tycker att han gör en massa andra saker, som att byta däck på bilarna, borra upp hyllor och liknande. Och ja, visst, så är det, men ibland är den där gränsen hårfin. Det är han som lämnar på dagis och det är jag som hämtar (och handlar och lagar middagen de allra flesta dagar i veckan).

Eller vad säger ni, hur är det för er?

20 kommentarer:

  1. Vi tar på oss olika saker. Mannen stryker och jag plockar undan urvuxna kläder och märker när det är dags att köpa nytt/byta till gummistävlar från vinterkängor osv.
    Vi hjälps åt med trädgården, han laddar ner alla TVserier vi ser, jag packar kläder till dagis, jag köper presenter/julklappar till min släkt och han till sin. Vi plockar undan och röjer båda två, städar gör städerskan.

    Vi delar omedvetet och när jag tänker efter så är det nog ganska rättvist.
    Kram till dig!

    SvaraRadera
  2. En mycket bra bok, för övrigt!
    Det är samma sak här som hos dig. Jag köper i princip alla barnens kläder, sköter tvätten av dem, sorterandet och utsorterandet, lämnar in lappar till föräldramöten och byter lakan i alla sängar - eller åtminstone tar initiativ till det. Jag tar i princip initiativ till alla presentköp vi gör utom för just hans närmaste familj. Maken lagar dock all mat. Jag plockar oftast undan efter måltiderna, medan maken ställer i ordning barnens rum för läggdags (dock är oftast barnen själva med och städar...). Jag dammsuger oftast och städar toaletten, medan han dammtorkar oftare än jag. Bäddar gör ingen av oss. Byter däck gör han och oftast är det han som veckohandlar själv; ibland gör vi det ihop och under-veckan-handlar gör vi båda två.
    Fix i lägenheten gör vi nog lika mycket båda två, medan det är jag som rensar avlopp...
    Det hade nog kunnat bli mer jämnt fördelat, men matlagningen är ju förvisso en ganska stor post.
    Kram!

    SvaraRadera
  3. Känner igen mig på din beskrivning, speciellt det där med byta däck som argument, men det är liksom två gånger om året :)

    SvaraRadera
  4. Känner igen mig precis.. Det är jag som är familjens projektledare. Har läst flera andra böcker av samma författare men inte just den, för då blir jag säkert arg.. Kram

    SvaraRadera
  5. Jag känner igen mig. Absolut. Jag gjorde exakt samma, fast igårkväll. Och jag skulle behöva läsa den där boken oxå. tror jag. Fast jag tycker att min man gör så jäkla mycket här hemma.andra saker liksom, inte bara byter däck, utan så mkt med det där andra, renovering och alla Byggarebobsaker. jag skulle inte vilja byta. Och jag tycker verkligen att han är bra. Det enda är väl, att det jag gör inte syns lika mycket...så mycket som det han gör. Och därför fattas det en hel del cred till frugan i det här hemmet. Det är nog det jobbiga i allt. Men det måste ju vara typiskt kvinnligt? Och då kommer nästa fråga? Finns det i våra gener att ta hand om de dära förbannade leriga overallerna? jag har svårt att köpa det, rakt av. Alldeles galet är det, och jag är helt osammanhängande, och nästan som full, fast det är jag inte. det är ju måndag. gud bevars.

    SvaraRadera
  6. Haha det där känner jag igen. Här är det också jag som rensar ur garderoben, hallen mm, tycker det är rätt kul, däremot inte lika kul att alltid tänka på att byta lakan hos dottern.

    SvaraRadera
  7. Måste säga att jag inte alls känner igen mig.
    Det trots att jag har en latinsk man. De har ju rykte om sig att vara bortskämda.
    Kanske för att hans mamma alltid varit sjuk och hans pappa inkapabel att ens laga mat.
    Klart att jag städar...jag är ju mest hemma...fast om jag av någon anledning inte hunnit med hjälper han mig.

    SvaraRadera
  8. Jo, jag känner igen mig till minst 100%. Och jag har läst boken förövrigt, den är bra men jag har för mig att de inte lever tillsammans idag...vilket jag tycker är tråkigt. Jag vill inte skilja mig. Jag vill få det att funka. Vi delar ganska lika maken och jag OM jag delar upp det, annars gör jag mest. Och återigen - det där med att ha koll och dela upp det är ju precis vad en projektledare gör. Kanske inte säga upp mig, men lite semester vore inte fel.
    Önskar att jag hade en bättre lösning men det har jag inte.
    Kram

    SvaraRadera
  9. Så är det nog hos oss också. Men jag vill inte byta däck och tvätta bilen heller så det är väl ok. Boken är bra och ger många skratt :)
    Kram.

    SvaraRadera
  10. Känner igen och inte. Ja kläderna har jag alltid brytt mig mest om, men det finns många delar som min man alltid tagit. Rensa avlopp till ex. Mer grundlig än mig. I städning eller vad som helst. Jag stryker, för jag gillar det. Tror att det viktigaste är att hitta balansen inte att man måste göra samma saker totalt 50-50. Det blir stelbent och märkligt för mig. Men känner man att man lägger ner mer tid på vissa saker man vill ha hjälp med, för att slippa göra själv, då får man väl räta ut det? Dialogen är det viktigaste som jag ser det. Men det är som du skriver viktigt att fundera själv var man står och hur man vill ha det.

    SvaraRadera
  11. Visst är kvinnorna ofta familjens projektledare. Men jag tycker att man ska göra det man är bäst på. Jag håller inte koll på när det är dags att byta däck på bilen, eller tvätta den för den delen. Det bara sker ändå ;-). Lika så underhåll på huset. Men jag ser å andra sidan till att det alltid finns några rena kläder att ha på oss och att det finns bra saker i kylskåpet (ibland handlar jag och ibland mannen, men jag skriver alltid listan). Vi har koll på olika saker, helt enkelt där itresset ligger.

    SvaraRadera
  12. Håller så mycket med dig och alla andra, men handen på hjärtat...tål jag inte sättet mannen min sköter hushållsysslor. Vilket kan i och för sig vara en medveten strategi från hans sida???

    SvaraRadera
  13. Intressant det du skriver och jag känner igen mig på flera sätt, både i det du och det andra här skriver.

    Har du läst boken Äldst, yngst eller mittimellan? (Elisabeth Schönbeck) Den handlar om hur ens placering i syskonskaran påverkar en. Mycket intressant! Det hon skriver ger ytterligare en dimensjon till parrelationen...

    SvaraRadera
  14. Ja det är jag/vi som är familjens projektledare,som jag har tjatat/kämpat i många år att bli av med. Senste åren har jag släppt mycket och låta resten av mina familjemedlemmar ta ansvar själva. Men det krävs en del tålamod och det kan vara länge ibland. Sonen kom på till slut efter många träningar att hans målvaktskläder inte luktade så gott och han bad mig att tvätta, istället för att jag först tjatar eller tillslut tvättar dom iallafall för att han inte lägger dom i tvättkorgen( och han kan inte gå och lukta illa). Nu har han fullt ut tagit på sig ansvaret för sina träningskläder och jag har släppt det.
    Mellan mannen och mig har jag också fått lära mig att vi gör saker på olika sätt och att be om saker istället för att tro att han ska läsa mina tankar.

    Kram Lotta

    SvaraRadera
  15. Och på nåt sätt gör vi bara allt det när man väl boat in sig. Fått barn och skapat en ny gemenskap. Går liksom in i gamla traditioner. Nya roller. Jämlikheten försvinner ut genom fönstret. Själv blev jag trött på mig själv när jag märkte att jag tyckte synd om mig när jag gjorde allt det där. Plockade. Tvättade. Fixade gympapåsar. Hade alltid koll. Suckade sen och snackade med andra kvinnor. Stackars oss. Oj oj oj. Bondade i curlandet. Tills jag blev trött på mig själv. Då började jag släppa taget. Myrsteg. Babysteps. Och herregud vad skönt det var. Men också jobbigt att ändra på gamla mönster. För innan var det så att genom att ha koll kände jag mig trygg. Men jag byggde upp en mur av förträfflighet. En mur mellan oss två. Jag curlar fortfarande mer än vad som är hälsosamt. Men så är det. Jag ser andra saker än min man. Jag plockar och fixar. Men. Jag är idag mer medveten om mitt curlande och jag skuldbelägger min man sällan. Tror jag :-) Kram!

    SvaraRadera
  16. Jag kände precis som du (läste dock inte boken men var mycket lockad till att göra). Jag var oerhört frustrerad då mina jobb inte syntes och makens uppdrag var mer synliga. Dessutom var det stressande att hela tiden vara den drivande personen. Efter en intensiv diskussion med maken kom vi fram till följande system:

    vi går igenom vad som behövs göras nu på studs, allt från klippa barnens naglar till att byta däck på bilen och varje helg har vi tre sysslor var som vi betar av. Genom att vi diskuterar blir det öppet och tydligt vem som gör vad - arbetet blir på så sätt synligt.

    för arbeten som är mer långtgående projekt skriver vi en 'att göra lista 2011'. Detta innefattar mer omfattande projekt som 'spika golvlister i sovrummet' eller plantera om blommor. När någon har avverkat ett sådant uppdrag stryks arbetet från listan. På så sätt begränsas antal arbeten samtidigt som det blir bådas ansvar att se till att jobben blir gjorda.

    Hälsningar, L.

    SvaraRadera
  17. Tack för alla kommentarer, tankar och för att ni delar med er.
    Jag tror att det handlar om tydlighet, som med så mycket annat. Att inse att ingen kan läsa våra tankar och istället be om hjälp istället för att tycka synd om sig själv sådär lite i tysthet, om ni förstår vad jag menar. Och att prata, prata, prata. Att inte ta för givet.
    Återigen - tack!

    SvaraRadera
  18. Kristina - nej, jag har ännu inte läst boken Äldst, yngst eller mittimellan, men jag är nyfiken på den och har varit det sedan min psykologilärare (på utbildningen till samtalsterapeut) tipsade om den. Tack för att du påminde mig.

    SvaraRadera
  19. Jag är inte bara projektledare jag är även anställd, chef, ekonom och städare i vår företag Familjen AB.

    SvaraRadera
  20. Catha - och du är förmodligen väldigt underbetald?

    SvaraRadera

Tack för just din tanke, den är viktig!