Att leva yoga

Jag lever yoga. Varje dag. Men jag rullar sällan ut min matta i shalan på Om Shanti. Av någon anledning har jag kommit till en punkt då jag inte orkar, vill eller hinner.
Jag låter det vara så. Det är också en del av yogan. Att acceptera.

Att leva yoga innebär för mig att andas medvetet, att ta mig tid för reflektion och meditation och att vara i nuet, så gott det går. Det handlar också om att tänka vänligt, både om mig själv och andra, tanka bra energi (både genom rätt mat och umgänge) och ta hand om mig själv så att jag prioriterar det som är viktigast just nu och gör en sak i taget.

Det ingår också asanas (praktiska övningar) och de gör jag, varje dag, även om det ibland bara blir en bakåtsträckning vid skrivbordet eller några få solhälsningar. Ibland rullar jag ut mattan framför någon av barnens säng. De har sommarsprattliga ben och vill inte alltid komma till ro. Men yogan skänker alltid ro. Både till barnen och till mig.

Det är nästan då yogan är som allra, allra bäst. Tillsammans med barnen. I andningen. Och i det magiska att de alltid somnar relativt snabbt när jag gör mina asanas där bredvid dem.

Sommaren är en svår tid för mig att gömma mig i shalan, jag föredrar löpträning i skogen, i ljuset. Men under semestern kommer jag att vara själv med barnen under många veckor och då funkar det inte att jag ger mig i ut i skogen. Däremot funkar det alldeles utmärkt att rulla ut mattan när barnen är där. Så kanske blir jag ännu lite mer yogisk i sommar. Jag hoppas det.