Den väller över mig ibland. Med olika starka vågor. Ibland märker jag den mest som en smekning mot kinden, lite sådär kärleksfullt. Ibland slår den omkull mig så att jag till och med har svårigheter att resa mig.
Jag vet inte riktigt var jag befinner mig just nu, kanske någonstans mittemellan.
För det är lite segt och trögt nu. Som att jag går på den där vackra stranden, vid havet och liksom sjunker ner i sanden så att det blir jobbigt att gå. Men ändå vill jag vidare.
Jag längtar efter middag i lugn och ro. Utan spilld mjölk och kisspauser.
Jag vill vakna i lugn och ro. Utan en liten hand som drar i min. Gång på gång.
Jag vill sitta i trädgården med mitt glas rosévin och dricka upp det innan det blir varmt. Inte leta efter en undangömd docka eller leksaksbil.
Jag kan känna saknaden efter att slukas så mycket av arbetet att jag glömmer klockan. Nu behöver jag ibland ställa alarmet för att inte missa dagishämtning.
Och ändå blir jag alldeles varm i hjärtat när jag tänker på det. För jag känner verkligen den där handen i min. Och ser leendet som möter mig när dockan väl hittas.
Och det är väl tur det. Att den stora mammatröttheten ändå går hand i hand med kärleken.
Å så vackert skrivet.
SvaraRaderaJag har blivit anklagad för att bara framställa mitt förhållande till mina barn som en kamp...kanske att jag glömmer bort och förmedla det där med; fötterna som läggs på mina ben på kvällen för att få massage. De där spontana kramarna och nuddandet. Inget annat räddar dagen som kärleken från barnen.
Kram
Jamen så är det ju! Och skickar lite energi från mig, ganska trött mamma också men inte småbarns :) kram!
SvaraRaderaÅh så jag känner igen mig. Mitt barn är bara tre månader och jag är i det där läget av att vara trött och vilsen som förälder mitt uppe i omställning och anpassning, samtidigt som jag är vansinnigt förälskad i barnet. Den där dubbelheten är nog en av de saker som verkligen kännetecknar föräldraskap. Det kanske är så att föräldraskap är en av de största övningarna i att ha ett dialektiskt förhållningssätt.
SvaraRaderaJag känner hur jag kastas tillbaka när barnen var små, hur det små sakerna i livet var en lyx, som att bara sitta och äta upp maten i lugn och ro. Sen kom åren där jag började tappa min identitet när jag inte behövdes så mycket längre, då hittade jag yogan och mig själv som jag är väldigt tacksam över.Men kärleken till barnen finns alltid där och ibland saknar man dom små händerna som kommer krypande och ljudet av små barnfötter.
SvaraRaderaHar du kollat om du är fortsatt inloggad i den lilla rutan som man kan kryssa i när man loggar in. Den ska inte vara ikryssad.Då gick det att kommentera för mig.
Kram Lotta
Här är en till mammatrötter, jag älskar mina ungar men efter halv nio på kvällen vill jag absolut ha min egentid (=yoga) även om inte mina stortjejer sover då.. Kram
SvaraRaderadet är så rätt och så fint skrivet. precis sådär är det för mig just nu. Kram
SvaraRaderaJag kan helt förstå. Det är slitigt att vara mamma, små barn kräver mycket energi och närvaro. Men så finns kärleken, den alltomslukande, det är tur det - i trots, i gråt, i gräl och tillgänglighet. Kram
SvaraRaderaÅh vännen... Jag förstår. precis. tror jag även om jag inte är du. Ditt inlägg skulle lika gärna kunna vara skrivet av mig. faktiskt. det är svårt. och man vill inte missa nåt med sina barn. annars hade det varit lättare. att sätta ner foten och se till att man fick den där tiden. jag tror det. kanske skulle vi bli bättre på det. Kram!!! från eva alltså.
SvaraRaderaTACK snälla ni. Jag skulle vilja skriva en kommentar till var och en av er, men jag har svårt att fokusera idag så jag skickar bara en stor varm kram och tackar för era tankar och ord.
SvaraRadera