Om en klänning

Jag lämnade barnen i morse. Det är ganska sällan jag gör det.
I vanliga fall är det maken som lämnar och jag som hämtar. De dagar jag jobbar med mitt egna företag och inte har morgonklienter händer det att jag lämnar, men då kan jag ta det ganska soft.
Nu är maken bortrest och idag skulle jag jobba på det stora företaget (där jag är anställd tre dagar i veckan) och hade en tid att passa.

Jag hade förberett det som gick att förbereda och tyckte att jag var relativt cool under morgonbestyren. Tills vi skulle gå. För då skulle Signe absolut byta kläder. Kjol skulle hon ha, det var ett absolut måste och krav. Inga kjolar var rena. Då hittade hon en i tvättkorgen. Det kändes sådär, men iväg kom vi. Hon med favoritkjolen med syltfläckar och jag med en svart klänning med svettfläckar. Typ.

Sedan blev jag ännu mer svettig när jag hade missat att det var utedag och således galonbyxor på de små. Tog på dem medan Signe slet i mitt ben och vägrade släppa. Och så relativt mesiga pedagoger (jag har inte riktigt hittat rätt känsla bland pedagogerna på storbarnsavdelningen) som inte såg att jag behövde hjälp trots att jag bad om det. När jag väl kom därifrån (och dessutom fick springa tillbaka till huset med vagnen (eftersom vi bara har bilbarnstolar i en av bilarna) kände jag att jag är glad att jag inte har det såhär varje morgon. Och så skänkte jag en tanke till alla ensamstående därute som liksom fixar både hämtning och lämning. En eloge. Verkligen. Från djupet av mitt hjärta.

En klänning har jag i alla fall på mig, Det är ju klänningsvecka hos Fröken Blund. En svart sådan, från Indiska, som jag bara hade flipflop till för några veckor sedan. Idag åkte det på ett par vita byxor till. Och så ikon-armbandet (som jag också delar med Fröken blund). Och svettdoften, ja den maskerar jag så gott det går.